Träskutor Walmor - Zita

Walmor                                                                                                       Registreringsnummer  2998

Walmor var byggd av J C Hoad som Star of Peace i ek och fur 1881 i Rye East Sussex vid Engelska kanalen. Hon byggdes som ketchriggad sailing trawler och finns i British shipslist 1882 upptagen till 73 ton, med beteckningen ON 83549, på Alfred Doust i Grimsby. Därefter såldes hon till Henry Chapman i Grimsby på vilken hon finns registrerad från 1885. Från 1890 står hon upptagen på Enoch Butler i Grimsby, 1892 ägdes hon av S Larking & Enoch Butler i Grimsby med Butler som redare. Den 15 juni 1894 sålde Henry Smethurst i Great Grimsby och ovan nämnde skeppsbyggmästare J C Hoad kuttern till N Christiansson i Ellös på Orust för 305 pund.

Den 27 mars 1897 meddelas att fartyget genom köp tillhör bröderna Alfred Mauritz Bergman och Elis Stefan Bergman i Hälleviksstrand med hälften vardera utan att köpebrev upprättats. Mätning gjordes därefter vid Uddevalla Tullkammare den 29 mars till 69,83 brt och 39,82 nrt. Den 1 april anmäldes hon för registrering under namnet Fridstjernan. Detta blev beviljat den 2 april. Där framgår att Elis Stefan Bergman var både huvudredare och befälhavare, hade styrmansbrev från 1890 och att fartygets hemort var Hälleviksstrand.    

Hon såldes den 28 december 1901 på offentlig auktion för 7 500 kronor till delägaren och brodern Alfred Mauritz Bergman som nu blev ensam ägare. Den 11 mars 1902 är han registrerad som huvudredare och befälhavare. Den 11 mars året därpå meddelas att Bergman avlidit och att hans hustru Johanna Dorotea Bergman, genom giftorätt, övertagit fartyget. Som befälhavare fanns den 27 februari 1903 Karl Allan Bengtsson Korsgård Flatön.

Fridstjernan blev åter såld på auktion den 27 november samma år. Hon ropades då in för 7 000 kronor av Johannes Alfred Mattsson i Hälleviksstrand för sin bror Anders Johan Mattsson och Olof Anton Bergman. Johannes Mattsson blev huvudredare i det partrederi som uppstod och som befälhavare registrerades Anders Johan Mattsson. Hälleviksstrand kvarstod som hemort. Den 5 mars 1909 sålde Olof Anton Bergman sin del i fartyget för 4 000 kronor till Anders Mattsson som på så sätt blev ensam ägare. I 1908 års skeppslista framgår hennes mättal och dimensioner med 69,83 brt och brt under däck, 39,82 nrt, 22,24 längd, 6,13 bredd, 3,06 djup och 3,55 meters djupgående. Där framgår också att hon drivits 1907, att Anders Mattsson var befälhavare och att hans bror, Johannes Mattsson, var huvudredare. 1913 var Fridstjernan på varv för reparationer. Av annan källa uppges hennes lastförmåga vara 140 tdw.

Motor på 40 hk monterades in den 5 december 1916. Hon blev därefter ommätt vid Lysekils Tullkammare den 22 december till 71,64 brt och 48,84 nrt. 1922 var hon återigen på varv för drivning. 29 augusti 1935 avled Anders Mattsson efter att ha varit befälhavare på Fridstjernan i 32 år. I bouppteckningen blev hon upptagen till 5 500 kronor. Hon såldes till ett partrederi i Stockevik den 26 februari 1936 för 3 160 kronor. Huvudredare var Frans Gustav Bengtsson i Skärhamn och befälhavare Karl Helge Bengtsson i Stockevik. Hemort blev Stockevik. Delägarna var bröder och födda i Skärhamn. Deras föräldrar var skräddaren Aron Bengtsson och Lotta Johansdotter. De var födda i Frändefors Dalsland 1859 och inflyttade till Skärhamn. Gustav var född den 28 november 1898 och gift med Kornelia (Nelly) Josefina Andersson som var född i Ävja Valla den 25 juli 1897. De var bosatta på Bagarliden 14.

Den 1 november 1937 kontrollmättes fartyget i Göteborg till 72,17 brt och 49,09 nrt och den 6 juli 1940 ommättes hon vid Lysekils Tullkammare till 81,87 brt och 56,67 nrt. Ansökan om namnändring till Walmor gjordes den 14 augusti 1940. Ommätningen i Lysekil föranleddes troligen av den förbyggning som gjorts vid Holmuddens Varv och Slip i Tegneby Orust vilket blev intygat den 16 augusti. Man kan gissa att hon då även fick ny styrhytt. Namnändringen blev beviljad den 19 augusti.

Det var troligen en omfattande förbyggning som gjorts för vid försäljning den 15 januari 1942 blev priset 30 500 kronor. Tre bröder i Skärhamn köpte Walmor i ett partrederi där de hade lika delar. Bröderna var Bengt Holger Johansson, Elon Gösta Johansson och Ture Vilgot Johansson. De var söner till fiskhandlaren Johan Birger Johansson och Hilma Paulina Pettersdotter vilka var födda i Skärhamn 1889 och i Bö Dampegård 1888. Bengt Johansson var född den 11 november 1913 och bodde på Hamngatan 46. Han var gift med Karin Linnea Hermansson som var född i Skärhamn den 26 juli 1914. Elon Johansson var född den 27 januari 1917 och bodde på Idrottsvägen 22. Han var gift med Maj Helene Hermansson som var född i Skärhamn den 6 maj 1920. Ture Johansson var född den 27 september 1920 och bodde i Nordvik. Han var gift med Gertrud Sylvia Nilsson som var född i Nordvik den 29 augusti 1921. Walmors hemort ändrades till Skärhamn. Bengt var huvudredare och Ture befälhavare. De växlade därefter som befälhavare så att Elon tillträdde den 21 april 1942, Ture den 12 september 1942 och Elon den 12 april 1943.

Därefter tillträdde Elis Barthold Karlsson som befälhavare den 2 maj 1944 innan Ture återigen tillträdde den 8 augusti och Elon den 19 februari 1945. Den 19 mars 1945 var motorn utbytt mot en 2-cyl Säfflemotor på 100 hk. Elis Karlsson var född i Skärhamn den 2 oktober 1921. Han var son till Karl Bernhard Pettersson och Helvina Pettersson. De var födda i Bö Dampegård 1895 och i Skärhamn 1897 och bodde på Kroksdalsliden 4. Elis gifte sig med Ally Görentina från Klövedal som var född den 13 augusti 1925. De antog släktnamnet Inberg och bosatte sig i Grinneröd utanför Skärhamn.

Efter bytet av motor återinträdde Ture Johansson som befälhavare den 5 februari 1946 för att avlösas av Elon den 29 mars 1947. I samma månad gjorde rederiet en förfrågan till kommerskollegium om möjligheten att få ändrat certifikat och byggnadsår för fartyget. Som skäl angavs att Walmor år 1940 hade byggts om så gott som helt, förnär kölen och några bottenplankor. De hade vid ansökningstillfället Walmor på varvet i Nordvikstrand för att sätta på helt ny köl och ansåg att hon skulle bli lika med ett nybygge från 1940 efter detta. Svaret från Kommerskollegium kom den 3 mars och meddelade att man inte kunde tillmötesgå rederiets begäran. Det skulle strida mot grundläggande lagstiftning i ämnet. Däremot föreligger utvägen att i registret få antecknat att fartyget undergått förbyggnad under förhållanden och förutsättningar som stadgas i § 16 registreringsförordningen.

Elon fortsatte som befälhavare till den 17 oktober 1952 då Leif Sonny Andreasson Stillingsön tog över för en kort period. Han avlöstes av Per Åke Hamnefjäll Skärhamn den 13 november och därefter av Karl-Folke Olsson Skärhamn den 4 februari 1953. Per Åke Hamnefjäll var född i Skärhamn den 26 juli 1913. Han var son till Petter Pettersson och Alfrida Charlotta Pettersson på Postvägen 20. De var födda i Skärhamn 1874 och i Bö Dampegård 1885. Per Åke var gift med Anna Nikolina Karlsson som var född i Rönnäng den 17 januari 1917.  De bodde på Skolgatan 2 i Skärhamn. Karl-Folke Olsson var född i Skärhamn den 28 september 1930 och bodde i föräldrahemmet på Djurgårdsvägen 14. Hans föräldrar var Olof Konrad Olsson och Blenda Karlsson. De var födda i Nötsäter 1893 och i Skärhamn 1896. Bröderna hade jämsides med Walmor köpt den tvåmastade skonaren Gunborg, den 24 februari 1948. Nu sålde de båda fartygen nästan samtidigt, Walmor den 2 april 1953 och Gunborg den 27 april för att istället satsa på en järnare.

Bilden, från Svenska seglare och motorseglare, föreställer kuttern Walmor med hemort Skärhamn åren 1942 – 1953. Dessförinnan var Stockevik hemort från 1936.

Kuttern såldes till Lennart John Alfred Rodéhn och Arnold Manfred Pettersson i Mollösund för 50000 kronor. De ägde hälften vardera i ett partrederi där Lennart Rodéhn var huvudre-are. Arnold Pettersson var befälhavare och Walmors hemort blev Mollösund. Lennart Rodéhn sålde sin hälft i fartyget till sin medredare den 5 november 1956. Arnold Pettersson blev därmed ensam ägare. Han betalade 10 000 kronor för fartyget och 6 000 kronor för fiskeredskap. Efter kollision fick Walmor 1957 ny förstäv och nytt fördäck.  

Den 13 februari 1958 sålde Pettersson 2/3 i fartyget till Olle Ivar Tallberg på Donsö och 1/3 till Jörgen Simone Thomsen i Kvissel Danmark för ett sammanlagt pris av 40 000 kronor. Fyra dagar senare, den 17 februari, överlät Thomsen sin tredjedel till Tallberg på oförändrade villkor utan tillägg eller ändringar för 13 333:33 kronor. Tallberg registrerades som huvudredare och befälhavare blev Konrad Vilhelm Johnsson på Donsö. Ny hemort för Walmor blev Donsö. Redan den 11 mars samma år tog Tallberg över som befälhavare. Under 1959 bytte man motorn och inmonterade istället en 6-cyl Albin 4 takts diesel på 120 hk med beteckning G-62.

Den 4 juni 1960 blev Walmor påseglad utanför Hallands Väderö av holländska motorfartyget Deo Duce. Walmor fick omfattande skador och infördes till Falkenberg. Hon fördes vidare till Nya Halmstadsvarvet i Halmstad där skadornas omfattning undersöktes. Varvets anbud för reparation av skadorna slutade på 37 285 kronor. Detta bedömdes alltför högt varför hon istället avfördes från registret den 13 juli som icke iståndsättlig.

Den 25 juli meddelade Donsö – Vrångö Båtförsäkringsbolag att det visat sig att Walmor kunde repareras för 22 445 kronor. Detta resulterade i att rederiet och assuransen beslutade reparera fartyget. Den 5 september var hon reparerad och åter införd i fartygsregistret som motorfartyg med en mast. Hon såldes den 18 januari 1962 till Leif Sonny Andreasson i Göteborg för 17 808;92 kronor vilket erlades genom att köparen övertog säljarens skuld till Albin Motor KB i Kristinehamn på detta belopp. Andreasson registrerades som huvudredare och befälhavare och Walmors hemort blev då Göteborg. Ansökan om namnändring till Sonny blev beviljad den 27 i samma månad.

Sista resan för Sonny gjordes från Rönne på Bornholm till Varberg med last av 140 ton grus. Man avgick från Rönne på Midsommarafton den 22 juni 1962 klockan 20.30 på kvällen med destination Varberg. I rapporten står att det var skymning och gott väder. Klockan 1.15 på natten då man hunnit till sjöss gick bästemannen Josef Andersson från Göteborg, född den 19 april 1905, under mystiska omständigheter plötsligt över bord. Vid den backmanöver som följde hördes en kraftig smäll från maskin innan den stannade. Det gjordes misslyckade startförsök att få igång maskin igen och till slut var batterierna urladdade.

Utan ström kunde inte radion användas för att tillkalla hjälp. Då det förelåg risk att fartyget skulle sjunka, sändes det upp nödsignaler. Klockan 3 samma natt observerades signalerna av 2 tyska och 2 danska fiskefartyg. De tyska fartygen var först på plats och tog upp befälhavaren. Han omtalade att han var ensam ombord av besättningen på fyra man. Två man hade rymt tidigare och bästemannen hade helt nyligen gått över bord. Sonny låg i marvatten med vatten stående över däck midskepps. Fiskaren Ole Basse Mortensen Aarsdale Svaneke och fiskaren Erik Lorenzen Svaneke gjorde flera gånger anspråk på bärgarlön för fartyget, som de med fiskekuttern Silphia bogserade in till Rönne hamn.

I den därpå följande tvisten om bärgarlön meddelade rätten för Rönne Köbstad den 16 oktober 1963 att bärgarna tillerkänts rätten att överta fartyget mot att betala de avgifter som uppkommit, bl.a. Falcks Räddningskår 7 000 kronor för utfört pumparbete. Fartyget fick dock inte införas till Danmark utan exportlicens varför ansökan om detta och avförande ur det svenska registret gjordes. Exportlicensen fick man den 12 november och avföringen ur registret gjordes den 18 november på grund av försäljning till Danmark. Hon höggs därefter upp i Rönne.    

Källor: Kutterepoken, Svenska seglare och motorseglare, Tjörns båtar, Brittisk skeppslista, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka.

Wandia                                                                                                        Registreringsnummer 6493

Wandia byggdes i ek 1921 av skeppsbyggmästare Anders Jensen på Öxenbjergs Skibsvaerft i Svendborg som tremastad skonare för ett partrederi i Sverige. Bilbrev utfärdades den 29 mars 1921 i Köpenhamn av AS Öxenbjergs Skibsvaerft som intygade att fartyget var byggt för Sven Börjesson i Djupekås.  Hon fick svenskt mätbrev den 15 april 1921 på 129,07 brt och 108,84 nrt. Registrerings-certifikat fick hon den 21 i samma månad. Där framgår att Wandia tillhör partrederiet Sven Börjesson, att han var själv befälhavare och att hans ägarandel var 43/58 . Styrman Fridolf Karlsson hade 8 andelar, skeppare Per Nilsson 5 samt hustrun Pella Nilsson 2 andelar. De var alla från Djupekås. I nytt mätbrev från den 8 juni 1922 har mättalen ändrats till 126,42 brt och 97,88 nrt. Skeppslistan från 1923 anger fartygets mättal och dimensioner till 126,42 brt, 117,13 brt under däck, 97,88 nrt, 28,09 längd, 7,08 bredd, 2,90 djup och 3,2 meters djupgående. Enligt skeppslistan 1963 var Wandias lastförmåga 200 tdw.

Wandia i vintrigt landskap innan hon blev filmskådespelare. Bilden kommer från Facebook, fotografen okänd.

Den 16 juni 1926 gjordes anmälan att fartyget har en 2 cyl motor på 90 hk tillverkad av AB Jönköpings Motorfabrik. Intyg utfärdades den 24 januari 1929 att 8 andelar i fartyget sålts för 5 423 kronor. Anmälan gjordes den 1 februari 1929 att det var Fridolf Karlsson som sålt sina andelar till Sven Börjesson. Einar Torsten Thorsson i Mjällby blev den 5 augusti 1936 befälhavare efter att Börjesson lämnat sin befattning. Börjesson var tillbaka igen den 26 augusti. Den 9 mars 1937 blev Thorsson åter befälhavare. Pella Nilsson sålde sina 2 andelar i fartyget för 1 300 kronor till Sven Börjesson vilket anmäldes den 11 mars 1937.

En sjöolycka finns nämnd under 1938. På resa från Sundsvall till Åhus med last av kätting, snöskärmar mm grundstötte Wandia den 9 oktober på Trekantens grund vid Kappelskär. Efter att en del av lasten lossats kunde hon dras loss och bogseras in till Furusunds slip för tätning. I SST nr 43 1938 återges olyckan som att Wandia hade trälast. Bärgningsångaren som drog loss henne nämns vara Hugin. Efter tätning av de delvis obetydliga skadorna och lastning av den, inför sliptagningen, tidigare lossade lasten kunde Wandia fortsätta sin resa till Åhus.    

Även Per Nilssons 5 andelar övergick till Sven Börjesson för 3 000 kronor. Detta anmäldes den 22 februari 1939. Efter dessa transaktioner utfärdades nytt certifikat den 28 februari 1939 med Sven Börjesson i Sölvesborg som ensam ägare till tremastade motorskonaren Wandia med Einar Thorsson som befälhavare. Ernst Molander Södergren från Hällevik blev befälhavare den 13 mars 1939. Han avlöstes den 11 oktober samma år av Arthur Birger Ragnvald Stålberg i Mjällby. Den 28 mars 1941 blev Nils Hugo Johansson i Sölvesborg befälhavare för kort tid. Han avlöstes den 25 april samma år av Sigvald Hubert Konrad Persson i Sölvesborg. Det var med honom som befälhavare som Wandia den 11 juli 1943 strandade på västra Strömfjorden vid Bögeström i inloppet till Stege Bugt på sydostsidan av Själland. Hon var då på resa från Stettin till Stege på Mön i ballast. Olyckan inträffade klockan 22.30 på kvällen och hon blev lossdragen den 16 juli utan skador.

Den 13 mars 1944 blev Ragnvald Patriksson från Skärhamn befälhavare på Wandia. Han var född i Skärhamn den 9 februari 1917 och son till Patrik Olausson och Alfrida Andersson. De var födda i Skärhamn 1889 och i Utäng 1888. Ragnvald var gift med Sally Gustava Johanna som var född i Tolleby den 12 oktober 1919. De bodde på Storgatan 47. Sigvald Hubert Konrad Persson kom tillbaka som befälhavare den 24 januari 1945 men avlöstes den 8 maj samma år av Frank Edgar Olofsson från Skärhamn. Han var född i Skärhamn 22 november 1915 som son till Bernhard Olofsson och Julia Johannesdotter. De var födda i Skärhamn 1878 och i Utäng 1880. Edgar var gift med Karin Cecilia som var född i Nordvikstrand den 21 november 1915. De bodde på Skutvägen 5.

Wandia blev den 9 oktober 1947 överförd till Börjessons Rederi AB i Sölvesborg för 38 250 kronor. Detta var Sven Börjessons nyregistrerade Aktiebolag. I styrelsen satt Sven Börjesson, hans fru Pella Elida Börjesson och skeppsmäklare Sven Gillis Eugene Börjesson i Karlshamn. I certifikat den 25 oktober 1947 framgår att Edgar Olofsson från Skärhamn fortfarande var befälhavare vilket han fortsatte vara till försäljningen 1950. Den gamla maskinen från 1926 byttes under 1947 till en ny på 100 hk.

Bilden föreställer före detta Wandia då hon var ombyggd för att medverka i film 1970, då med namnet Carthaginian. Wandia hade Skärhamn som hemort åren 1956 – 1962.

Genom upprättat köpebrev den 8 mars 1950 såldes Wandia för 82 000 kronor till ett partrederi på Hovenäset med Fritz Albert Efraimsson som huvudredare och befälhavare. Han ägde hälften i rederiet. Den andra hälften ägdes av hans son, Karl Åke Fritzen Efraimsson. Nytt certifikat den 13 mars 1950 bekräftar uppgifterna samt att Hovenäset blev hemort. De sista ägarna av Wandia i fraktfart blev ett partrederi i Skärhamn med skepparna Ernst Kornelius Axelsson och Patrik Pettersson som ägare med hälften vardera. De anmälde den 25 januari 1956 att de köpt fartyget. I intyg den 26 januari framgår att köpeskillingen var 70 000 kronor. Ernst var född i Skärhamn den 3 augusti 1899 och bodde på Parkgatan 2. Han var gift med Emma Maria Pettersson som var från Skärhamn och född den 3 oktober 1900. Hans föräldrar var Axel Bernhard Olausson och Anna Kristina Kristiansdotter. De var födda i Kurlanda 1870 och i Haketorp 1872. Patrik var född i Skärhamn den 25 april 1898. Hans föräldrar var Petter Olsson och Anna Elisabeth Berntsdotter. Dessa var födda i Röd 1844 och i Bö Dampegård 1854. Patrik var gift två gånger, första gången med Magdalena Olausson som var född i Moriks Sörgård den 11 april 1903 och andra gången med Elsa Maria Andersson som var född i Skärhamn den 15 november 1902. De bodde på Storgatan 31.

Wandia var kvar i Skärhamn till den 5 september 1962 då hon såldes för 45 000 kronor. Köpare var John Edvin Henry Burnet, Charlton Cheltenham i Gloustershire England. Han avseglade från Sverige till Shoreham i West Sussex vid Engelska kanalen. Därefter seglade man till Spanien där fartyget byggdes om till lustfartyg och registrerades på Mr Walter Gillis i Panama. Wandia anlöpte San Diego Kalifornien i slutet av augusti 1964 och kom i maj månad året därpå till Honolulu på Hawaii.

Hon såldes 1967 till Lahaina Restoration Foundation på Hawaii av Tucky Thomsen i USA. Hon lades i docka på ön och utrustades som valfångare med namnet Carthaginian för att användas som museum och för att medverka i inspelningen av filmen The Hawaiians (med premiär 1970). Huvudrollsinnehavaren i filmen var Charlton Heston. På påskdagen den 2 april 1972 togs fartyget ur dockan och bogserades av två små motorbåtar ut genom den trånga kanal som leder ut från småbåtshamnen i Lahaina. Dockning var beställd i Honolulu påföljande morgon för den årliga översynen. Just utanför kanalen drev Carthaginian, under segel, på ett korallrev men fick hjälp av en båt från Coastguard som drog henne av grundet. Enligt uppgift övergavs hon därefter med påföljd att hon återigen drev på grund och blev vrak före kvällen i en tilltagande nordlig storm. Under de följande dagarna bärgades en del av inventarierna.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Svenska seglare och motorseglare, Tjörns båtar, Sveriges skeppslista 1923, 1925, 1927, 1929, 1931, 1933, 1935 och 1963, Dansk Söulykke-statistik, Lloyds register 1930 – 1945, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka.

Wanja                                                                                                          Registreringsnummer 6370

Wanja byggdes av Niels Jörgen Jensen i Marstal 1897, troligen med namnet Inverurie. Det är med detta namn hon första gången redovisas i Danmarks Skibsliste 1899. Som redare redovisas i skeppslistan Jens Rasmusen Knudsen i Vindeballe Aerökjöbing. Hennes hemort anges till Aerökjöbing och befälhavare var Thomas Christensen Knudsen. Dessa var bröder. Byggnads-materialet var ek och mättalen anges i skeppslistan till 64 brt, 53 nrt och 7,3 fots djup i lastrummet. 1903 har hon bytt ägare. Erik Rasmusen Staerke från Aerökjöbing är då både redare och befälhavare. Hemorten är ändrad till Marstal. Staerke står sedan med i skeppslistan som redare, t.o.m. 1913. Han är befälhavare t.o.m.1905 och efterträds av sin son Hans Rasmusen Staerke som befälhavare från 1907. 1913 heter befälhavaren H Christensen.

Från 1915 ägdes fartyget av Albert Henriksen Friis i Marstal. Han var även befälhavare ombord. 1917 ägdes fartyget av Niels Graversen Nielsen Hauge på ön Fur i Limfjorden med Aalborg som hemort. Befälhavare var Morten Mortensen på Fur. Han köpte den 1 mars 1917 ett eget fartyg i Danmark, Helene ex Maren, av vilket man kanske kan dra slutsatsen att Inverurie sålts till Norge innan dess. Fartyget ägdes därefter av Nils Halvorsen i Borgestad Gjerpen Norge, genom AS Ingjerd, och hade Porsgrund som hemort. Det kan vara denna redare som under 1917 installerade en 20 hk Skandiamotor vid Lysekils Mekaniska Verkstad i Lysekil.

Halvorsen sålde, den 9 september 1920, fartyget till Skärhamn för 49 000 kronor. Köpare var ett partrederi med två delägare och Axel Edvin Pettersson i Skärhamn som huvudredare och ägare till 1/2 i fartyget. Den andra hälften ägdes av John Evald Johansson (f. Matiasson) i Skärhamn. Axel Pettersson var född den 12 juni 1897. Hans föräldrar var Petter Olsson och Albertina Andersdotter i Skärhamn. De var födda i Bö Dampegård 1860 och i Skärhamn 1866. Han gifte sig med Judit Andersson som var född på Buskär Skärhamn den 12 november 1904. De bodde på Kroksdalsliden 4 och antog släktnamnet Inberg. Evald Johansson var född i Skärhamn den 25 september 1894. Hans föräldrar var Johan Peter Mattiasson och Elisabeth Andreasdotter. De var födda i Tyfta Västergård 1867 och i Nötsäter 1871. Evald var gift med Ingrid Johanne Johansen som var född i Bergen Norge den 7 september 1901. De bodde en tid, efter att han sålt sin del i fartyget, i Amerika men flyttade hem på 50-talet och bodde på Storgatan 34.

Fartyget mättes den 16 september 1920 till 61,13 brt och 46,10 nrt. Namnet byttes till Wanja under vilket hon fick certifikat som motorskonare den 13 oktober 1920. Den 1 augusti 1921 befann sig Wanja på resa från Klagshamn till Stockholm med last av cement. Efter att ha passerat ön Munken NO om Dalarö, tog vakthavande fel och körde fartyget med full kraft upp på ett undervattensskär vid Stendörren. Det var vid tillfället, då olyckan inträffade klockan 7.30 på morgonen, stiltje och klart väder. Sedan 1/4 av cementlasten lossats eller kastats över bord kom man, med hjälp av bogserbåt, loss efter 9 timmar. Orsaken till olyckan bedömdes bero på vårdslös navigering. Bästemannen, Axel Pettersson, hade vid tillfället vakten och kände inte till farvattnet. Befälhavaren, Evald Johansson, låg och sov.

Drygt ett år senare, den 27 oktober 1922, var Wanja på resa från Lübeck till Varberg med last av järntråd. Klocka 11 på kvällen, när man befann sig i Köge bukt i hårt väder från NO, bröts fockmasten på halva dess längd i en kovändning. Maskinen var vid tillfället obrukbar så man ankrade upp för att reda upp på däck. Därefter kunde man utan hjälp ta sig till Limhamn. Rätten i Malmö gjorde följande uttalande om orsaken till olyckan den 6 november. ”Masten hade sannolikt inte brutits om pikfallet i gaffelfocken firats under kovändningen”.

I 1923 års skeppslista redovisas fartygets mättal och dimensioner med 63,06 brt, 57,13 brt under däck, 48,11 nrt, 21,11 längd, 5,68 bredd, 2,16 djup och 2,7 meters djupgående. Hon drevs 1921. Evald Johansson sålde, den 7 januari 1927, sin del i Wanja till Patrik Pettersson för 7 750 kronor. Den 10 januari anmäldes att Wanja numera tillhör partrederiet Patrik Pettersson i Skärhamn. Evald utvandrade till Amerika med s/s Drottningholms avgång från Göteborg den 5 mars samma år.  Patrik var fartygets huvudredare och befälhavare var Axel Pettersson. Man ägde 1/2 vardera. Den 1maj 1931 blev Patrik befälhavare men den 7 mars 1933 var Axel åter tillbaka. Fartyget blev kvar i Skärhamn till den 4 mars 1939 då de sålde. Då hade de istället tillsammans, den 31 januari samma år, inköpt skonerten Poseidon 7435. Patrik var född i Skärhamn den 25 april 1898 som son till Petter Olsson och Anna Elisabeth Berntsdotter. Dessa var födda i Röd 1844 och i Bö Dampegård 1854. Han var gift, första gången med Magdalena Olausson som var född i Moriks Sörgård den 11 april 1903 och andra gången med Elsa Maria Andersson som var född i Skärhamn den 15 november 1902. De bodde på Storgatan 31.

Bilden, från Tjörns båtar, föreställer skonerten Wanja med Skärhamn som hemort mellan åren 1920 och 1946.

I 1923 års skeppslista redovisas fartygets mättal och dimensioner med 63,06 brt, 57,13 brt under däck, 48,11 nrt, 21,11 längd, 5,68 bredd, 2,16 djup och 2,7 meters djupgående. Hon drevs 1921. Evald Johansson sålde, den 7 januari 1927, sin del i Wanja till Patrik Pettersson för 7 750 kronor. Den 10 januari anmäldes att Wanja numera tillhör partrederiet Patrik Pettersson i Skärhamn. Evald utvandrade till Amerika med s/s Drottningholms avgång från Göteborg den 5 mars samma år.  Patrik var fartygets huvudredare och befälhavare var Axel Pettersson. Man ägde 1/2 vardera. Den 1maj 1931 blev Patrik befälhavare men den 7 mars 1933 var Axel åter tillbaka. Fartyget blev kvar i Skärhamn till den 4 mars 1939 då de sålde. Då hade de istället tillsammans, den 31 januari samma år, inköpt skonerten Poseidon 7435. Patrik var född i Skärhamn den 25 april 1898 som son till Petter Olsson och Anna Elisabeth Berntsdotter. Dessa var födda i Röd 1844 och i Bö Dampegård 1854. Han var gift, första gången med Magdalena Olausson som var född i Moriks Sörgård den 11 april 1903 och andra gången med Elsa Maria Andersson som var född i Skärhamn den 15 november 1902. De bodde på Storgatan 31.

Wanja såldes till Albert Botolf Börjesson på Styrsö för 16 000 kronor. Han var ensam ägare och själv befälhavare. Han behöll henne till den 8 juli 1942 då han sålde till Ivar Herbert Pagander i Hamburgsund för 21 000 kronor. Den 27 april 1943 var hon omriggad till galeas och i det nya certifikatet från den 30 april, som följde efter att hon blivit omriggad, framgår att hon nu var motorgaleas och ägdes av Pagander i Hamburgsund. Det var Wanjas sista svenska ägare.

Genom köpebrev den 26 augusti 1943 såldes hon till Ragnar Moe Jacobsen i Naersnes Norge för 37 200 kronor. Anmälan inlämnades samma dag, omdöpt till Tilla och med Oslo som hemort. I 1945 års skeppslista var hon upptagen till 63,41 brt, 44,06 nrt och 115 tdw. Maskin-styrkan var 50 hk. Den 1 november 1947, med last av järn och på resa från Randers till Fredriksstad, sprang hon läck och sjönk. Olyckan inträffade troligen i närheten av Fornaes, norr om Grenå i Danmark. Tilla fanns dock med i 1948 - 1949 års norska skeppslista till 66 brt och 43 nrt och ägdes då av partrederiet Ole Ödegaard i Glemmen Fredrikstad med Fredrikstad som hemort. Hon avfördes ur det norska registret 1949.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Tjörns båtar, Fur Basen – Fur Befolkningsgenealogi, Danmarks Skibsliste 1899 – 1917, Sveriges skeppslista 1923, 1925, 1927, 1929, 1931, 1933 och 1935, Slaegt & Data – Dis Danmark, Skipet – Skipsforlis 1947, Register over nogle Danske handelsskibe, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka.

Vega                                                                                                            Registreringsnummer 4396

Galeasen Vega var byggd i ek och fur på Varaldsö i Hardangerfjorden 1890. Hon var byggd som jakt, med en mast, av skeppsbyggmästare Hans Hansen. Den 8 april 1905 såldes hon av Hans G Backe i Haugesund för 7 700 kronor till Johan Adolf Johannesson i Bö Stenkyrka. Han var ensam ägare och själv befälhavare. Vega fick då Bö som hemort. I mätbrev från den 27 april samma år redovisas hennes mättal med 60,41 brt och 39,80 nrt. Från annan källa uppges hennes lastförmåga vara 110 tdw. Hon blev ganska snart efter övertagandet omtacklad till galeas på Wilhelmsbergs Varv i Göteborg vilket styrktes genom intyg den 3 augusti 1907. Varvet låg där Göteborgs Frihamn sedan anlades. Nytt certifikat utfärdades den 5 augusti för galeasen Vega som då fått Skärhamn som hemort. I 1908 års skeppslista anges hennes mättal och dimensioner till 60,41 brt, 59,23 brt under däck, 49,76 nrt, 20,19 längd, 6,27 bredd och 2,45 meters djup i lastrummet.

Johan Johannesson var född i Bö den 31 juli 1880. Hans föräldrar var Johannes Johansson och Gustava Berntsdotter, födda i Bö 1855 och 1857. Johan var gift med Beata Andreasdotter som var född i Nötsäter den 10 juli 1879. De bodde på Kroksdalsliden 9.

Bilden, från Tjörns båtar, föreställer galeasen Vega. Hon var byggd i Norge som jakt med en mast. Skärhamn var hemort mellan åren 1907 och 1917.  Dessförinnan från 1905 hade hon hemort Bö med samma ägare.

Den 3 februari 1909 anmäldes att Johan ändrat sitt efternamn till Nordvall. Skandiamotor på 20-30 hk blev installerad vid Lysekils Mekaniska Verkstad 1915. Anmälan om installationen gjordes den 7 juli, samma dag som intyget från Lysekil är daterat. Nordvall sålde sitt fartyg tillbaka till Norge 1917. Anmälan inlämnades den 26 mars att Vega sålts för 27 500 kronor till en M Olsen i Porsgrund. I Norge blev hon omdöpt till Vega II. 1920 ägdes hon av A/S Terje i Röken (August H Haraldstad) med Drammen som hemort. 1934-1939 ägdes hon av Olof Paasche i Kambo vid Moss med Drammen som hemort. 1940-1946 ägdes hon av Knut Adolf Paasche i Kambo med Moss som hemort. 1947 var Olof Paasche tillbaka som ägare för ett år. Sista registrerade ägaren mellan 1948 och 1962 var partrederiet Leif Johansson från Jelöy med Moss som hemort. Enligt den Norska skeppslistan 1962 hade fartyget en motor på 54 hk. Hon var då redovisad till 58 brt och 39 nrt. Hon avfördes från det norska registret 1962.  

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Tjörns båtar, Sveriges skeppslista 1908, Folketelling 1900 Strandebarm och Varaldsöy i Norge, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka.

Vega                                                                                                               Registreringsnummer 5009

Vega var byggd i ek och fur hos Janne Hagermans skeppsvarv i Viken som tremastskonare år 1909. Bilbrevet är daterat den 7 maj och mätbrevet av den 10 maj anger 139,83 brt och 117,62 nrt. Hon ägdes, enligt registreringscertifikat från den 13 maj, av ett partrederi med 26 delägare och sjökapten Lars Magnus Olsson i Lerberget som huvudredare och med 4 andelar av 60. Befälhavare var Nils Petter Andersson i Lerberget med 10 andelar. Den 9 februari 1916 utsågs befraktare Gunnar Berggren i Höganäs till ny huvudredare. Skeppslistan från 1917 anger mättal och dimensioner till 139,50 brt, 123,93 brt under däck, 117,62 nrt, 28,13 längd, 7,55 bredd 2,82 djup och 3,3 meters djupgående. Hennes lastförmåga var från början 240 tdw enligt en annan källa. Hon drevs och reparerades 1917 och hemorten var Lerberget. Under de därefter närmaste åren reparerades hon 1923 och drevs 1925 och 1927. Konsul Herman Emil Johnsson efterträdde som huvudredare och nämns i skeppslistan 1929.

Den 29 mars 1932 upprättades köpebrev med Rederi AB Vegaria i Höganäs om försäljning av Vega för 12 000 kronor. Styrelsen i det nybildade bolaget utgjordes av konsul Emil Johnsson, hans son, befraktare Helge Johnsson, samt sjökapten Nils Petter Andersson. De båda förstnämnda var bosatta i Höganäs och Andersson i Lerberget. Intyg om affären utfärdades den 15 maj och nytt certifikat den 7 juni.

Ny försäljning samma år med köpebrev på 10 500 kronor var daterat den 16 december. Den 13 mars 1933 anmäldes att Vega försetts med 2 cyl Skandiamotor på 80 hk. Efter installationen var fartygets mättal i 1933 års skeppslista 143,13 brt, 123,93 brt under däck och 109,87 nrt. Den 15 mars blev Sören Mauritz Arnold Nilsson från Nordvik befälhavare och samma dag utfärdades nytt certifikat för 3-mastskonaren Vega och partrederiet Janne Johansson i Bleket som köpt fartyget den 16 december 1932. Delägare var Janne Johansson, skeppare Johan Oskar Jansson och skeppare Justus Bertrand Jansson, alla från Bleket och med 1/3 vardera. Det var far och två söner som köpte Vega och gav henne Bleket som hemort. Anders Wilhelm Nicklasson från Bleket var befälhavare från den 8 mars 1934 och Bertrand Jansson (bosatt i Aröd) tog över efter honom den 13 mars 1935.

En mindre sjöolycka utan skador på fartyget råkade Vega ut för den 8 december 1933. Man var på väg från Horsens på östra Jylland till Lübeck utan last då man i tjocka gick på grund vid Albuens fyr på Lollands västkust klockan 3.30 på natten. Man kom, med hjälp av bärg­ningsångare, loss från grundet klockan 14 samma dag. Strandningsberedning hölls dagen efter. Orsaken till olyckan angavs vara tjockan.

Den 9 februari 1937 tecknades köpekontrakt med ett partrederi i Skärhamn om försäljning av fartyget för 39 000 kronor. Det var skepparen Karl Bernhard Andersson och hans två söner Karl Gustav Andersson och Alfred Georg Andersson som hade 1/3 vardera i partrederiet. Karl Bernhard Andersson var huvudredare och Gustav Andersson befälhavare. Den 3 mars inlämnades anmälan. Erik Bertil Andersson som var en tredje bror kom in i partrederiet den 24 januari 1949 med 1/4 som de övriga delägarna överlät till honom för 4 000 kronor. Intyg och anmälan gjordes samma dag. När Karl Bernhard avled den 14 september 1965 övertog sonen Georg sysslan som huvudredare fram till försäljningen året därpå.

Vega hade Skärhamn som hemort mellan åren 1937 och 1966. Bilden kommer från Skutminnen - Sterner Johannesson berättar.

Karl Bernhard var född den 18 augusti 1878 som son till Anders Eliasson och Nilena Mattisdotter. De bodde, i huset som numera används som Skärhamns sjöfartsmuseum, på Postvägen 26 A. De var födda i Skärhamn 1843 och i Ranneberg1850. Han var gift med Beria Berntsdotter som var född i Kroksdal den 2 juni 1877. De bodde på Skolgatan 19. Gustav Andersson var född den 1 februari 1911 och gift med Rut Emilia som var född i Tångeröd Valla den 26 november 1916. De bodde på Hamngatan 72. Georg Andersson var född den 19 juli 1915. Han var ogift och bodde på Skolgatan 19. Erik Andersson var född den 4 januari 1920 och gift med Signe Maria Bertilina som var född i Bräcke den 15 december 1922. De bodde på Lyckebacken 7.

I 1963 års skeppslista finns noterat att Vega har motor på 150 hk. Hennes mättal är där upptagna till 148 brt, 99 nrt, 200 tdw och 78 std. När Vega såldes 1966 var hon Skärhamns sista träskuta i fraktfart. Köpebrevet på 25 000 kronor är daterat den 26 september 1966 och köpare var Eurosa Ltd i Vadus Lichtenstein (Berl Gutenberg). Tanken var att hon skulle användas för att frakta förnödenheter till Kap Verdeöarna där Gutenberg planerade fabriks- och lantbruksverksamhet. Detta blev inte av. Hon blev istället upplagd i Södertälje november 1966 och avförd från registret 1967. I juni 1967 låg hon i Vårby, Huddinge kommun, där förfallet började. I april 1969 låg hon fortfarande där, svårt vandaliserad. 1970 stod hon på botten och 1971 var styrhytten riven. Hon fanns därefter vid Söder Mälarstrand 1972 och vid Norr Mälarstrand 1975 till 1977.

Hon återfördes till registret 1978 och ägdes då av partrederiet L B Lundstedt i Stockholm och omdöptes till Vega av Skärhamn. Det finns även en uppgift att hon i mars 1978 sålts till en R Holmström. 1979 fanns hon i skeppslistan som Vega af Skärhamn med Urban Olof Jemstedt i Stockholm som ägare. Hon avfördes igen som såld till indiske medborgaren Prathiba Jensen för 35000 kronor 1980 men återinfördes som Skärhamnsvega då Erik Thomas Harald Ekstrand i Danderyd köpte henne för 40 000 kronor. Hon ägdes därefter av partrederiet Kent Roland Andersson och sjönk vid Slussen i Stockholm den 27 juli 1985. Hamnstyrelsen i Stockholms kommun tog då över och sålde henne till Naturhistoriska Riksmuseet. Hon blev bärgad den 20 november och flyttad till Finnboda varv den 24 i samma månad.

Vega Gamleby efter renoveringen. Som Vega hade hon Skärhamn som hemort mellan 1937 och 1966. Bilden kommer från Shipspotting.com och är inlagd av signaturen Nils T.

Efter drivning och bottenmålning i torrdockan blev hon sjösatt i december. Museet sålde henne vidare till Stiftelsen Människan och Havet i Gamleby i samma månad. Därefter kom hon till Norrköping utan master på sommaren 1987 och till Gamleby i början av 1990-talet. Hon torrsattes 1993, på en för ändamålet anlagd slip- och varvsanläggning vid Casimirsborg i Gamlebyviken, och renoverades under 15 år till det utseende hon har idag. Namnet har änd-rats till Vega Gamleby med Gamleby som hemort och hon ägs idag av Rederiaktiebolaget Vega i Gamleby. Hon är K-märkt och har fått ekonomiskt stöd av staten under restaureringen. Numera är Vega Gamleby utrustad med en dansk Callesen Diesel på 260 hk.

Skeppslistan 2015 anger fartygets mättal och dimensioner till 140 brt, 43 nrt, 30,01 längd, 7,79 bredd och 1,98 djup. Hon är registrerad som passagerarmotorsegelskepp med motor på 191 kw. På Vega Gamlebys hemsida upplyses att det finns 7 gästhytter, 14 – 27 bäddar och plats för 70 gäster på dagsturer.  

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Svenska seglare och motorseglare, Tjörns båtar, Segla för Tjörn, Sjöhistoriska museet, Skutminnen - Sterner Johannesson berättar, Västerviks-Tidningen 16 januari 2016, Rederiaktiebolaget Vegas hemsida, Tremastskonaren Vegas hemsida, Sveriges skeppslista 1917, 1923, 1925, 1927, 1929, 1931, 1933, 1935, 1963 och 2015, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka.

Venus                                                                                                             Registreringsnummer 3996

Venus var byggd 1890 som galeas i ek och fur i Fredericia Danmark. Hon kölsträcktes 1889 av skeppsbyggmästare Jakob Andreas Jacobsen och färdigställdes året därpå för skibsförer Hans Peter Jörgensen i Lindemark by Stege i Vordingborg kommun på Själland. Bilbrevet utfärdades den 21 februari 1890 och på samma datum övertog Jörgensen fartyget för 10 500 danska kronor. Hon mättes till 40,26 brt, 60 fots längd, 15,5 bredd och 6 fots djup. Hennes mättal var i 1891 års skeppslista 6,5 fots djup i lastrummet och 37,5 nrt. Från 1895 anges 6,2 fots djup i lastrummet, 40 brt och 33 nrt.

Han sålde fartyget till Malmö för 5 400 kronor den 18 april 1902 och i registreringscertifikat den 28 april samma år framgår att skeppare Anders Johan Andersson i Malmö var ensam ägare och själv befälhavare. Han sålde i sin tur fartyget den 14 februari 1905 genom köpebrev som blev upprättat med köpare på Donsö. Av certifikat den 24 februari framgår att skeppare Johannes Corneliusson på Donsö var ensam ägare och själv befälhavare. Hon fick Donsö som hemort och försäkrades för 4 000 kronor. I skeppslistan från 1908 framgår hennes mättal och dimensioner med 40,04 brt, 37,90 brt under däck, 31,86 nrt, 18,66 längd, 5,35 bredd, 1,94 djup i lastrummet och 2,25 meters djupgående. Där framgår även att hon drivits 1907. Hon drevs även 1911. Lastförmågan bedöms ha uppgått till ca 100 tdw. 

Hon såldes den 21 maj 1913 till ett partrederi i Skärhamn med Janne Edvard Schagerlind som huvudredare. Han var född i Skärhamn den 10 oktober 1892 och bodde på Blåsarliden 12. Delägare i partrederiet var även hans bror, Simon Rikard Schagerlind, som var född i Säby Sörgård den 8 juli 1889. Han bodde på Blåsarliden 12 men överlät det huset på Janne när han flyttade till Stockholm. Bröderna var söner till Erik Schagerlind och Anna Maria Eliasdotter. De var födda på Breviks mark 1848 och på Staffansholmen Klövedal 1855. Janne gifte sig med Alfrida Kristina Olsson som var född i Grinneröd den 13 september 1892 och Simon gifte sig med Ruth Kornelia Lindqvist som var född i Skärhamn den 20 december 1893. Bröderna hade hälften vardera i fartyget som hade Skärhamn som hemort. 1914 installerade de den första motorn i Venus. Det var en 1-cyl Skandia tkm på 16 hk som installerades vid Smögens Mekaniska Verkstad.

Den 24 maj 1916 såldes Venus vidare till ett partrederi i Kyrkesund med Martin Julius Sundberg och Martin Edvin Niklasson som delägare med hälften vardera. Sundberg var befälhavare den första tiden men från 1918 övertog Niklasson den rollen. De behöll Venus till 1920 då de den 29 januari sålde henne till ett partrederi i Hamburgsund med Johan Ossiansson som huvudredare och befälhavare och ägare av 3/4. Hans bror, fyrvaktaren Carl Ossiansson, var delägare med 1/4. Johan sålde 1/2 i fartyget den 18 mars 1922 för 3 500 kronor till sjömannen Anders Valentin Johansson i Nordgård Hamburgsund. Anmälan lämnades in samma dag. Hon drevs 1922 och 1928.

Galeasen Venus hade Skärhamn som hemort mellan åren 1913 – 1916 och därefter Kyrkesund till 1920. På bilden ligger hon förtöjd vid Härön Kyrkesund.

Venus anmäldes den 30 januari 1932 som såld på samma datum inom Hamburgsund för 5 200 kronor till ett partrederi med två delägare och med Hans Arthur Hansson i Hamburgsund som huvudredare och ägare av halva fartyget. Den andra halvan ägdes av David Oskar Davidsson i Hamburgsund som också var fartygets befälhavare. Dessa var de sista ägarna i Hamburgsund för när de sålde Venus den 27 februari 1935 för 5 500 kronor så var köparna ett partrederi i Höganäs med Karl Johan Alfred Jönsson som huvudredare och ägare av 2/5. Han var också fartygets befälhavare. 3 delar ägdes av Rickard Ferdinand Löfberg i Limhamn. Köpman Oskar Eugen Löfdahl i Göteborg utsågs till huvudredare 1941 med Höganäs som bibehållen hemort.

I anmälan den 20 oktober 1941 framgår att Venus blivit såld på auktion vid Helsingborgs Stads Auktionskammare den 22 augusti 1941 för 1 350 kronor. Man meddelade att fartyget inte kommer att sättas i trafik igen utan antingen skall försäljas eller huggas upp. I ny anmälan den 16 december framgår att köpman Nils Albert Nicklasson i Helsingborg var ensam ägare. Den 27 mars 1943 meddelades att Venus säkerligen kommer att huggas upp. Hon blev under samma år avförd från registret som upphuggen. I SST nr 5 1944 framgår att upphuggning gjorts vid Holms skeppsvarv i Råå på uppdrag av Albert Niklasson i Helsingborg. Detta skall ha skett vintern 1943/1944.  

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Kyrkesund Båtar och fartyg, Tjörns båtar, Danmarks Skibsliste 1891- 1901, Sveriges skeppslista 1908, 1917, 1923, 1925, 1927, 1929, 1931, 1933 och 1935, Register over nogle Danske handelsskibe, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka.

Westkust                                                                                                       Registreringsnummer 7823

Westkust byggdes i ek och fur som tremastad skonare på Sjötorps varv 1932 under ledning av Karl Axel Gustaf Groth för sjökapten Olof Hansson på Donsö. Hon utrustades från början med en 2-cyl June Munktell motor på 78 hk. Bilattesten är daterad den 5 april 1932 och hon blev registrerad den 11 april som 3-mastskonaren Westkust, ägd av Olof Hansson på Donsö, själv befälhavare. Registreringscertifikatet är daterat den 21 september 1932. Hennes mättal och dimensioner framgår av 1933 års skeppslista med 140,15 brt, 117,69 brt under däck, 94,97 nrt, 26,52 längd, 7,17 bredd, 2,81 djup i lastrummet och 3,2 meters djupgående. Av 1945 års skeppslista framgår att hennes lastförmåga var 225 tdw och 80 std.

Den 26 augusti 1935 blev sonen, Hugo Hansson från Styrsö, befälhavare och i certifikat av den 12 februari 1936 framgår att han och hans bror, Johannes Hansson från Donsö, övertagit 1/4 vardera i fartyget. Westkust fanns då i ett partrederi med Olof Hansson som huvudredare och Hugo Hansson som befälhavare. Erik Abraham Abrahamsson på Hovenäset blev befälhavare den 19 oktober 1938. I anmälan den 10 december 1938 meddelades att Westkust har motor på 100 eff. hk. Abrahamsson efterträddes som befälhavare den 17 maj 1939 av Jakob Herman Laurell i Grundsund.

Medredaren Johannes Hansson Donsö, som tillika var Olof Hanssons son, var befälhavare den 30 mars 1940 men blev avlöst året därpå av en Johannes Olsson som förde Westkust till 1946 då en K J Kristensson från Donsö tog över som befälhavare den 30 juni. Huvudredaren Olof Hansson avled den 24 maj 1949 och i anmälan som lämnades in den 29 december framgår att hans halva del i fartyget blivit överförd med 1/4 till hans hustru Hanna Hansdotter och med 1/4 till sonen Johannes Hansson. Johannes, som då ägde 1/2 i fartyget, blev även rederiets huvudredare. Donsörederiets sista befälhavare på Westkust var A L Olsson från Vettershaga i Länna socken, Norrtälje kommun. Han tog över som befälhavare den 6 juli 1950.

Westkust såldes därefter till ett partrederi i Skärhamn för 110 000 kronor. Köpebrevet är daterat den 16 mars 1954 med partrederiet, skepparna Bror Ragnvald Simonsson och Anders Wilhelm Simonsson i Skärhamn. De var bröder och hade hälften var i rederiet. En tredje bror, Ivar Kornelius Simonsson, var huvudredare utan ägardel. Fartygets hemort var Skärhamn. Enligt uppgift hade Westkust vid överlåtelsen en June Munktell motor på 120 hk. Anmälan för registrering, med Bror som befälhavare, lämnades in samma dag. Från december 1956 var han även huvudredare.

Bror och Wilhelm var ogifta och bodde på Hamngatan 7. De var födda i Skärhamn den 13 april 1907 och den 30 december 1896. Ivar var född den 13 januari 1892 och gift med Jakobina Konstantia Andersson som var född i Gullholmens församling den 2 juli 1894. Brödernas föräldrar var Anders Johan Simonsson och Josefina Rutgersdotter. De var födda i Lirås 1859 och Skärhamn 1863. I 1963 års skeppslista redovisas motor på 120 hk samt mättal och dimensioner med 145 brt, 97 nrt, 200tdw, 75 std och 26,62 meters längd. Bröderna behöll fartyget till 1964 då det såldes till Visby.

Bilden föreställer tremastskonaren Westkust. Hon hade Skärhamn som hemort mellan åren 1954 och 1964. På bilden, som är från Sjöhistoriska museet, har hon återfått stora delar av riggen på fock- och stormast.

Skepparen Bo Erik Ingmar Eklund köpte Westkust den 4 juli 1964 för 50 000 kronor. Av certifikat från den 7 juli framgår att han var ensam ägare och själv befälhavare. Hon blev omriggad till 2-mastad skonare enligt intyg från den 9 januari 1965 och i certifikat från den 29 januari där hon benämns motorskonare. Under tiden i Visby kom hon även att användas för spritsmuggling vilket slutade med konkurs och fängelse för ägaren 1967. Efter att ha blivit tagen i beslag av Tullverket 1967 efter strandning, såldes hon på offentlig auktion den 9 november.

Hon såldes då för 64 000 kronor till skepparen Rune Emil Axel Lindqvist i Enånger Uppsala. Han var ensam ägare och själv befälhavare. Certifikat utfärdades den 11 december som fiske m/s Westkust. Redan den 28 november 1968 sålde han fartyget för 50 000 kronor till Dick Olof Berghede i Göteborg för att användas som utbildningsfartyg i Sjösportskolan. Westkust återställdes då till seglande tremastad skonare. Lastrummet byggdes om till kombinerad sov och samlingssal. I anmälan den 5 december samma år redovisade man att ”Westkust numera är skolfartyg”. I november 1970 låg hon i Helsingborg som diskotek och i januari året därpå låg hon i Långedrag. Den 20 oktober 1972 anmäldes att hon tillhörde bolaget M/S Westkust Segelsportens Servicefartyg AB vars innehavare var Dick Berghede. Hon hade då Långedrag som hemort.        

Nuvarande ägare, Orusts Skolfartygsstiftelse, köpte Westkust 1987 och använder henne idag för utbildning av ungdomar och deras fostran i sjömanskap för att på så sätt hålla igång intresset för kultur, hav, båtbyggeri och sjöfart. Fartyget har Edshultshall som hemmahamn och Orust som hemort. I 2015 års skeppslista är hon klassad som passagerarskolmotorsegelskepp med motor på 151 kw. Hennes mättal och dimensioner återges med 200 tdw, 137 brt, 44 nrt, 28,56 längd, 7,23 bredd och 2,8 meters djupgående.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Svenska seglare och motorseglare, Tjörns båtar, Orusts Skolfartygsstiftelse, Sjöhistoriska museet, Sveriges skeppslista 1933, 1935, 1945, 1963 och 2105, Lloyds register 1933 – 1945, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka.

  

Vestvåg                                                                                                        Registreringsnummer 8335

Tremastade skonaren Vestvåg byggdes i ek och bok hos Erik Eriksens varv i Marstal. Hon kölsträcktes den 20 april 1918 och sjösattes den 21 februari 1919. Hon var helt färdig den 7 juni samma år och blev döpt till Frem när hon levererades till Aktieselskabet E B Kromann i Marstal, med Marstal som hemort. Hennes mättal är i 1920 års skeppslista upptagna till 136 brt, 119 nrt och 9,5 fots djup. Vem som var hennes första befälhavare är oklart men i mars 1920 tillträdde Svend Juul Jörgensen från Svendborg. Han fanns i rederiet sedan tidigare och hade månaden innan förlist med 3 mast bramsegelskonaren Kamma av Svendborg NV om Skagen. Frem seglade med en besättning på totalt fem man. Första resan under Jörgensens befäl gick med trälast från Göteborg till Kenitra i Marocko. Därifrån seglade man till Setubal i Portugal för att ta in salt till Island. På resan från Setubal fick man rigghaveri med bruten fockmast och stortopp i Biscaya, ca 400 sjömil från Engelska kanalen. Man lyckades med nödrigg ta sig till Plymouth där skadorna reparerades så att resan kunde fortsätta. Därefter blev det klippfisk från Island till Genua och en del Englandsresor. Så ser uppgifterna från Jörgensens anteckningar ut och på ungefär samma sätt fortsatte det under hans tid som befäl-havare.

1922 råkade man i kollision vid Goodwind Sands i Engelska kanalen med ångfartyget Dakar Maru från Japan. Det blev skador på bordläggning förut, klyvarbommen knäcktes och däcksplankor gav vika. Frem tog in vatten men flöt på däckslasten och blev bogserad till Dover där reparationer utfördes under mer än två månader. Ångfartyget påtog sig skulden för olyckan. Efter resor på Island, Finland och Danmark med styckegods kom Frem första gången till New Foundland på hösten 1923. Efter två och en halv månads väntetid fick man en last av fisk till Sevilla i Spanien och därefter salt från Cadis till Lark Harbour på New Foundland. Den därefter följande resan från New Foundland till Oporto i Portugal gick på 15 dygn enligt anteckningar som Jörgensen gjorde. Efter ytterligare resor på New Foundland och Irland med salt ena vägen och fisk och potatis andra vägen kom Frem till Marstal för uppläggning vintern 1925 – 1926. Resten av 1926 och de första månaderna 1927 seglade man på New Foundland och Oporto. Man kom hem för avmönstring av besättning i april 1927 och därefter trädde aktieselskabet i likvidation.

Vestvåg som nybyggd. Då med namnet Frem och med Marstal som hemort. Skärhamn som hemort hade hon mellan åren 1939 och 1957. Bilden är från Jens Fage hemsida.

1928 innehades fartyget av Aktieselskabet i likvidation V Petersen og. A Elmquist i Marstal och året därpå står Erik Boye Kromann som redare med Marstal som hemort. I 1930 års skeppslista tillkom uppgiften om att fartygets lastförmåga var 220 tdw. I det nya partrederi som bildades ingick, förutom Kromann, skeppsredare Arnold Peter Möller från Hellerup, skeppsredare Valdemar Petersen från Marstal, advokat Hans Peter Nielsen från Marstal, fru Laura Mathilde Friis (f. Larsen) Marstal, skeppsbyggmästare Erik Eriksen i Marstal och skeppshandlare Baldur Björch Jensen från Köpenhamn. Det finns även en uppgift om att befälhavaren Svend Jörgensen skulle vara delägare i partrederiet. Frakter på New Foundland fanns fortfarande men efterhand blev väntetiderna längre och konkurrensen med ångbåtarna hårdare. Bl. a var deras premier för försäkring mycket lägre än segelfartygens. I maj 1930 sålde Jörgensen sin del i partrederiet och gick iland. Han ägnade sig därefter åt förvaltning av sin egendom och undervisning vid sjöfartsskolan i Svendborg.

Hans Jörgen Christoffersen från Ommel blev ny befälhavaren efter Jörgensen och han sägs även ha varit delägare i fartyget. De därefter följande åren är inte så väl dokumenterade som tidigare men det finns uppgifter om ytterligare seglingar på New Foundland varvat med trälaster. Den första motorn installerades 1932. Det blev en 2-cyl råoljemotor på 111 hk från Tuxham AS i Danmark. Efter det så finns mättal och dimensioner för Frem i skeppslistan för motorfartyg från 1933 med 141 brt, 126 brt under däck, 107 nrt, 15 rt maskinrum, 19 rt manskapsutrymme 92,7 fots längd, 24,7 fots bredd och 9,5 fots djup samt med Kromann som huvudredare.

Följande uppgifter om resor under 1935 ger en uppfattning om seglationen för Frem och andra danska rederier på 1930-talet. Från St John’s på New Foundland till Oporto med klippfisk – 21 dygn, från Lissabon till Mevagissey Cornwall med salt – 16 dygn, från Mevagissey till Middlesbrough på Englands ostkust – 11 dygn, Middlesbrough till Köpenhamn – 6 dygn, Köpenhamn till Husavik på Islands nordkust – 19 dygn, Husavik till Göteborg – 13 dygn, Dansig (Gdansk) i Polen till Torshavn på Färöarna – 15 dygn, Torshavn till Middlesbrough – 6 dygn, Köpenhamn till Inverness Scotland – 8 dygn och från Pernoviken i Finska viken till Köpenhamn – 12 dygn.

Den 17 mars 1939 såldes Frem till ett partrederi i Skärhamn med tre delägare som tillsammans hade fyra andelar. Skepparen Axel Olsson var huvudredare med en andel och hans svärson Sören Mauritz Arnold Nilsson var befälhavare med två andelar. Den tredje delägaren var Axel Olssons son, Sven Olof Olsson med en andel. I samband med ägarskiftet omdöptes fartyget till Vestvåg med hemort Skärhamn. Förutom som fraktare användes Vestvåg som fiskefartyg vid Island under sju fiskeperioder mellan 1945 och 1954. Hon hade då beteckningen LL107. Hon fick ny styrhytt 1946 och 1947 fick hon ny 3-cyl Alpha Diesel 174/200 ihk maskin.

Som många andra båtar från Skärhamn seglade Vestvåg på Tyskland även under kriget. Vid ett sådant tillfälle när de låg i Kiel och lastade kol 1944 utsattes hamnen för bombardemang. De låg långsides Veritas av Härnösand. Vestvågs besättning uppsökte skyddsrum men det gjorde inte alla på Veritas. Två man därifrån lyckades hålla undan en brinnande tysk loggert som träffats av brandbomber. De lyckades även hålla däck rent från brandbomber som träffade de båda fartygen. Fartygen hade dock fått svåra skador av tryckvågor och granatsplitter. På returresan till Sverige var de båda under bogsering av en svensk ångbåt när det blev åskväder med hård vind i farvattnen mellan Gedser Rev och Fehmarn. En blixt slog ned i mesanmasten och gjorde den obrukbar. Bogseringen fick avbrytas på grund av det hårda vädret och med hjälp av endast klyvare och skonertsegel lyckades man segla fartyget till Trelleborg. Därifrån gick man senare till AK Gustafsson & Söners Skeppsvarv i Landskrona för reparation. (Skonertsegel på svenska brukar vara gaffelstorseglet medan danskar och norrmän har denna benämning på gaffelfocken).

I skeppslistan från 1945 upptas Vestvågs mättal och dimensioner till 144,04 brt, 104,68 nrt, 215 tdw, 78 std, 10 000 kubikfots lastrum, 27,53 längd, 7,48 bredd, 2,84 djup och 3,5 meters djupgående. Maskin är fortfarande upptagen till 111 hk. Den byttes 1947 till en 3-cyl Alpha Diesel på 174/200 ihk. Den 7 februari 1949 blev Sören Nilsson och Sven Olsson ägare av Vestvåg med hälften vardera. De fortsatte seglationen till 1957 då de sålde fartyget tillbaka till Danmark.

Övre bilden föreställer Vestvåg av Skärhamn på jungfrutur efter installation av ny motor 1947. Bilden kommer från Svenska seglare. Den undre bilden visar Vestvåg som Marilyn Anne efter restaurering 1985. Bilden är från fartygets hemsida.

Axel Olsson var född i Skärhamn den 15 november 1881. Hans föräldrar var Olof Eliasson och Kristina Berntsdotter. De var födda i Skärhamn 1835 och i Nordvik 1841. Axel var gift med Alma Charlotta Johannesdotter som var född i Utäng den 27 maj 1885. De var bosatta på Djurgårdsvägen 4. Sören Nilsson var född i Nordvik den 3 december 1911. Han var son till Janne Ossian Nilsson och Edina Nikolina Mattiasdotter. De var födda i Bö Berg 1888 och i Nordvik 1886. Sören var gift med Ellen Charlotta Olsson som var född i Skärhamn den 10 september 1913. De bosatte sig i Nordvik. Sven Olsson var född i Skärhamn den 2 december 1917. Han var son till ovan nämnde Axel Olsson. Han gifte sig med Agnes Sofia som var född i Stockevik den 7 juli 1916. De bosatte sig på Lyckebacken 9.

Köparna i Danmark 1957 var Intresentselskabet Vestaa med Niels Jensen Madsen i Aalborg som huvudredare. Christian Andreas Madsen från Nyköbing Mors i Limfjorden var även delägare. Fartyget blev vid överlåtelsen omdöpt till Vest med Aalborg som hemort. Hon finns då i skeppslistan med 176 tdw. 1960 övertogs hon av skibsförer Magnus Kristian Siggaard Jörgensen i Nörresundby. Han hade fartyget fram till 1968 med Nörresundby som hemort. Han seglade mest i danska farvatten med styckegods, sten och stenmjöl. Under en resa med stenmjöl i februari 1964 från Rönne till Lemvik grundstötte fartyget i Lögstör ränna i Limfjorden. Hon blev lossdragen av bärgningsbåt. Det var vid tillfället lågvatten vilket har angetts som orsak. Under dessa år blev Vest mer och mer nedriggad så att när hon såldes 1968, fanns det endast en stång för antenn kvar.

Sedan Jörgensen avlidit övertog hans änka fartyget den 13 augusti 1968. Hon sålde den 16 september till Michael Ian Bruce Bart i New Port Beach Kalifornien. Hans ide var att bygga om fartyget vid Karstensens varv i Skagen och sedan använda det för kryssningar. Fartyget blev vid överlåtelsen omdöpt till Marilyn Anne af Los Angeles. På väg till Skagen från Nyköbing Mors i Limfjorden blev hon påseglad. Hon reparerades vid Struer Skeppsvarv, där sedan även ombyggnaden påbörjades. Man började inombords med hytter mäss, kök och en bar medan översynen av skrov, däck och rigg inte blev påbörjad. Efter en brand ombord som förorsakats av en överhettad kamin gav Bruce upp i mitten av 70-talet. Han reste istället hem till Kalifornien och lämnade Marilyn Anne övergiven vid Struer Skeppsvarv.

Struer kommun i Ringköbing Amt köpte 1978 fartyget för 50 000 danska kronor för att säkerställa att det inte blev sålt till utlandet. Förhandlingar hade då pågått en tid för att få igång ett projekt för hennes användning och renovering till ursprungligt skick. Tanken var att på så sätt skapa sysselsättning och utbildning för ungdomar i kommunen. Med 900 000 kronor i bidrag från Ringköbing Amt och ett stort visat intresse från de närliggande kommunerna startade arbetet i oktober 1979. Efter upptagning av ballasten kunde Marilyn Anne tidigt i januari 1980 tas på land. Arbetet med renoveringen skulle utföras av ungdomar under överinseende av Struers Skeppsvarv. Alpha dieseln från 1947 plockades ur för renovering och för att få hela insidan fri. Under arbetets gång fick budgeten revideras vid flera tillfällen efterhand som man kom in i renoveringen.

När de stora arbetena på skrovet var färdiga, sjösattes fartyget igen och den nyrenoverade motorn sattes på plats. Resten av renoveringen gjordes vid kaj. När allt var klart 1985 hade man fått ett modernt fartyg för upp till 40 personer med alla de krav uppfyllda som ställdes av inspektionen ifråga om säkerhet. Bordläggning, spant och garnering var till stora delar utbytt och nytt däck lagt. Man hade även minskat på fartygets spring. Alla master, rigg, segel och rundhult var nytt. Ny inredning och ny el samt hjälpmaskin för elström. Man lyckades även komma överens med de närliggande kommunerna Ringköbing Amt och Herning och Holstebro om ett gemensamt driftsbolag och man etablerade ett partrederi med 1/4 vardera. Invigningen skedde den 23 augusti 1985.

Numera har Marilyn Anne en Scania motor på 256 hk. Hon seglas av en besättning på 4 man och kan ta emot 16 elever eller max 36 passagerare när inga elever finns ombord. Enligt hemsidan drivs hon i samarbete mellan Herning, Holstebro och Struer kommuner och enligt skeppslistan 2002 är redaren Marilyn Anne Intresentselskab i Struer. Struer är även hemort.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Svenska seglare och motorseglare, Tjörns båtar, Marilyn Anne hemsida, Danmarks Skibsliste 1920 – 1939 och 1958 – 1968, Sveriges skeppslista 1945, Museet for söfart i Helsingör, Jens Fage - Danmark, Slaegt & Data – Dis Danmark, Dansk Söulykke-statistik 1964, Folk och hus i Skärhamn samt Kyrkoarkivalier Stenkyrka.   

Vikar                                                                                                           Registreringsnummer 6082

Vikar var byggd som seglande trålare hos Beeching Brothers i Great Yarmouth Suffolk vid floden Yare 1878 som Susie. Hon förekommer första gången i den Brittiska skeppslistan år 1879 och är då upptagen, med dandyrigg, till 60 ton med smackowner William J Williams i Lowestoft som ägare och Yarmouth som byggnadsort. Hon finns därefter i skeppslistan med samma ägare t.o.m. 1907. Han sålde sitt fartyg den 16 oktober 1908 till Bernhard Samuel Heimer i Grundsund för 220 pund. Denne transporterade köpet på Karl James Andersson i Smögen den 19 december samma år utan att köpebrev blev upprättat men med kvitto på samma köpeskilling.

Den 16 mars 1909 utfärdades mätbrev vid Lysekils Tullkammare med 60,3 brt och 25,46 nrt. Hon hade då Grundsund som hemort och Bernhard Andersson i Grundsund var huvudredare. Den 25 januari året därpå återtransporterades köpet till Bernhard Samuel Heimer i Grundsund med kvittens av Karl James Andersson Smögen. Den 10 maj samma år gick köpet vidare till Karl James Andersson Smögen utan köpebrev och med kvittens av Bernhard Samuel Heimer.

Därefter blev det återigen transportköp med full äganderätt den 10 juni 1910. Denna gång av ett partrederi i Grundsund med 6 delägare och Bernhard Andersson i Grundsund som huvudredare och ägare av 1/6. De övriga delägarna som alla hade 1/6 i rederiet var Sven Natanael Nilsson, Karl Arvid Hilmersson, Henrik Samuel Henriksson, Arvid Stefanus Karlsson och Henrik Alfred Efraimsson, alla i Grundsund. Priset är inte nämnt och köpebrev upprättades inte. Bernhard Andersson var även befälhavare. Arvid Karlsson överlät sin del i fartyget till sin bror Johan Anton Karlsson för 618 kronor den 27 december 1913. Köpebrevet fick följande lydelse: Beloppet betalas eftersom förhållandena det medger. Jag ikläder mig därjämte den å nämnda kutter varande skulden. Ovanstående sexhundraaderton 618: - kronor räntas med 4 % årlig ränta från den 1 januari 1914 tills hela summan blivit till fullo betald. Och äger jag rättighet att densamma nämnda del genast tillträda äga och behålla som all annan min väl­fångna egendom. J Anton Karlsson, Köpare. Anton Karlsson betalade sin skuld under de närmaste två åren och fick den 20 mars 1916 kvittens från Arvid Karlsson att han betalat skulden jämte ränta.

Anton Karlsson sålde sin del i fartyget till övriga delägare den 25 mars 1916. För att kunna fastställa ett marknadsmässigt pris på Susie så hölls samma dag först en auktion på ångbåtsbryggan i Grundsund. Auktionen slutade med att Jakob Johansson ropade in fartyget. Han överlämnade omedelbart Susie till fiskelaget. Auktionsförrättare var Emanuel Olsson i Backa. Anton Karlsson fick 1 683 kronor för sin sjättedel av de övriga delägarna som därefter ägde 1/5 vardera. Beloppet som betalades samma dag inkluderade även fiskeredskap. Det fanns inga skulder. Karl Johan Olsson och Jakob Abrahamsson d.y. bevittnade parternas under­skrifter.

I samband med tilldelning av mjöl för perioden 20 april till 8 juni 1917 finns besättningslistan på 9 man inklusive de 5 ägarna: Bernhard Andersson, Mauritz Andersson, Herbert Andersson, Karl Andersson, John Andersson, Henrik Efraimsson, Karl Hilmersson, Konstantin Henriksson och Sven Nilsson. Ägarna sålde fartyget året därpå.

Köpare var ett partrederi med 3 delägare och Frans Hartvig Niklasson Röö Tanum som huvudredare och ägare av 1/3. De övriga tredjedelarna ägdes av Karl Bernhard Benjaminsson i Nästegård Tanum som var befälhavare och Karl Viktor Karlsson Grebbestad. Man betalade 17 000 kronor för Susie som fick Röö som hemort. Den 26 mars 1920 övertog Karl Wiktor Karlsson befattningen som befälhavare. Ommätning gjordes den 7 april 1920 vid Lysekils Tullkammare till 59,95 brt och 39,10 nrt.

I 1923 års skeppslista redovisas Susies mättal och dimensioner med 59,95 brt och brt under däck, 39,10 nrt, 21,90 längd, 5,86 bredd, 2,78 djup och 3,9 meters djupgående. Där framgår även att byggnadsmaterialet i kuttern var ek och fur samt att hon drivits 1920. Den 10 februari 1923 sålde Frans Hartvig Niklasson sin tredjedel i fartyget till läskedrycksfabrikör Hjalmar Ljungkvist i Grebbestad för 2 500 kronor. Köparen betalade kontant vid undertecknandet 1 593.30. Resterande del utgjorde säljarens del av skulden på fartyget. 

Den 5 maj året därpå sålde Karl Viktor Karlsson och Karl Bernhard Benjaminsson sina tredjedelar för 3 333,32 kronor vardera till handlande Ernst Osvald Pålsson och skepparen Fritz Hilding Bergstedt, båda i Sannäs. Köparna övertog två tredjedelar av fiskerilånen som drogs av med 1 000 kronor. Om fiskerilånet skulle bli uppsagt så ankom det på köparna att lösa in det. Huvudredare var Hjalmar Ljungqvist och befälhavare Fritz Hilding Bergstedt. Hemort Sannäs.

Skeppare Johan Albin Johansson i Sannäs övertog befattningen som befälhavare den 26 juni 1925 och skeppare Karl Edvard Karlsson i Kuseröd den 12 juni 1926. På samma datum sålde Ernst Osvald Pålsson sin tredjedel, uppdelad på två sjättedelar, till greve Jens av Trampe i Mjölkeröd Tanum och fiskaren Nils Andersson för 2 150 kronor. Ingen ändring gjordes beträffande huvudredare, befälhavare eller hemort. Den 1 juli 1927 tillträdde skeppare Johan Alfred Karlsson i Hovenäset som befälhavare.

Kuttern såldes den 26 mars året därpå till Smögens Mekaniska Verkstad AB på Smögen med direktör Per Bertil William Egnell i Marstrand, direktör Karl Johan Fredrik Johansson på Smögen samt fabrikör Johan Viktor Svensson i Augustendal Vallentuna för 2 000 kronor. Inventarierna, såsom livbåt, skeppsur, barometer, kokkittel, hänglampa och sjökort över Nordsjön skulle avhämtas när det var möjligt för isförhållandena. Huvudredare för fartyget, med hemort Smögen, blev Smögens Mekaniska Verkstad AB. Befälhavare skulle utses senare.

Bilden, från Svenska seglare och motorseglare, föreställer kuttern Vikar med hemort Skärhamn från 1937 till 1939.

Under 1929 insattes en 1-cyl Avance motor på 22 hk. Samtidigt blev andra reparationer på fartyget utförda. Den 8 april utsågs Johan Viktor Johansson från Eskilsäter i Värmland till ny befälhavare. Vid ommätning vid Lysekils Tullkammare två dagar senare noterades mättal med 63,59 brt och 46,64 nrt. Året därpå, den 29 mars, meddelades till Kommerskollegium från landsfiskalen i Gravarne/Kungshamn att Smögens Mekaniska Verkstad AB har sålt motorkuttern Susie till Johan Viktor Johansson i Gaperhult Eskilsäter Värmlandsnäs utan att köpebrev upprättats. Den 16 januari 1931 inkom emellertid meddelande från Johan Viktor Jahnsson med innebörden att han inte hade äganderätten till fartyget. Han menade att Smögens Mekaniska Verkstad AB var ägare och redare men att han var fartygets befälhavare ”på ett visst hyreskontrakt”. Han ansåg sig kunna betala fartyget på 9 – 10 år. Först därefter skulle äganderätten övergå. Till dess har Smögens Mekaniska Verkstad AB förbehållit sig såväl äganderätten som att vara fartygets huvudredare.

På exekutiv auktion i Marstrand den 22 augusti 1932 såldes Susie till Marstrands Mekaniska Verkstad med en styrelse bestående av direktör Per Bertil William Egnell Marstrand, överingeniör Folke Herbert Seldén Västra Frölunda och bankdirektör Hans Viktor Ebbe Lundberg Göteborg. Priset blev 1 200 kronor och Marstrands Mekaniska Verkstad tog på sig uppdraget som huvudredare. Marstrand blev hemort men befälhavare skulle utses senare.

Den 14 oktober kom nytt meddelande till Kommerskollegium: Eftersom det tidigare rått ovisshet om vem som varit ägare till motorkutter Susie får jag härmed upplysa om att fartyget inköpts på vanligt avbetalningskontrakt men som Johan Viktor Johansson inte kunnat fullgöra detsamma, har säljaren återtagit fartyget, Paul Edgren, Eskilsäter. Ommätning vid Strömstads Tullkammare den 19 april 1932 visade 64,57 brt och 46,79 nrt.

Därefter hamnade kuttern hos ett partrederi i Hamburgsund. Två bröder, stenhuggare Karl Ivar Georg Eriksson och sjömannen Hugo Roland André Eriksson från Hamburgsund, köpte Susie tillsammans med skepparen Svante Hugo Stenqvist från Grebbestad. De betalade 3 500 kronor den 22 april 1933 och gav henne Hamburgsund som hemort. Ivar Eriksson blev huvudredare och Stenqvist befälhavare. Alla tre hade lika stora delar i fartyget. Ommätning den 27 april vid Strömstads Tullkammare visade 64,57 brt och 39,99 nrt. Sedan ruffar, styrhytt, lastrumslucka och annat reparerats ommättes Susie vid Strömstads Tullkammare den 18 april 1934 till 68,88 brt och 38,97 nrt.

En 1-cyl Skandiamotor på 50 hk monterades 1935 och i samband härmed reparerades fartyget i Hamburgsund för 1 000 kronor. Den 11 mars samma år blev Hugo Evald Johansson från Hamburgsund befälhavare för att den 19 februari året därpå avlösas av Ivar Herbert Johansson Hamburgsund.

Den 21 januari 1937 såldes Susie på exekutiv auktion hos Landskansliet i Göteborg. Skeppsmäklare Samuel Pontus Pettersson i Göteborg och skepparen Axel Patrik Pettersson (senare Rangnäs) från Skärhamn lade högsta budet på 2 000 kronor och köpte kuttern med lika ägarandelar. Huvudredare och befälhavare blev Axel Pettersson och fartyget fick Skärhamn som hemort. Den 23 januari ansökte man om att få namnändra fartyget till Vikar. Detta blev beviljat den 1 februari. Olof Alrik Johansson från Nordvik tillträdde som befälhavare den 11 maj 1937. Den 23 mars 1938 var Axel Pettersson tillbaka på den befattningen. Under samma år reparerades rodertrumman samt en del av däcket. Axel Petterssons efternamn anmäldes den 12 december samma år vara ändrat till Rangnäs.

Samuel Pontus Pettersson var född i Tegneby den 1 januari 1888. Hans föräldrar var Edvard Pettersson och Johanna Albertina Samuelsdotter. De var födda i Skärhamn 1858 och Lalleröd Övre i Tegneby 1855 och bodde i Skärhamn. Samuel Pontus var gift med Agnes Matilda Petersson som var född i Kvillinge Östergötland den 11 oktober 1892. De var bosatta i Göteborg. Axel Rangnäs var född den 1 januari 1888 och bodde på Sjömansvägen 1 med sin hustru Leontina Paulina Pettersson som var född i Skärhamn den 8 mars 1890. Leontina var syster till Samuel Pontus. Axel Rangnäs föräldrar var Petter Johansson och Anna Kristina Berntsdotter i Bö Nedergård. De var födda i Bö 1852 och Tolleby 1855.

Rederiet i Skärhamn sålde Vikar för 4 000 kronor till Gunnar Rosander i Landskrona den 21 juni 1939. Han var ensam ägare och själv befälhavare och han gav fartyget Landskrona som hemort. Den 13 juli installerades sjökapten Sigurd Antonius Larsson från Göteborg som befälhavare för en vecka och den 20 juli var Rosander tillbaka på sin post. Han förde sitt fartyg till 1944. Då meddelades till Kommerskollegium den 24 mars att Vikar hade blivit såld till Ernst Davidssons Båt & Skeppsbyggeri i Simrishamn för 1 000 kronor. Samma dag gjorde fartygsinspektören Olof H Hansson i Malmö inspektion av fartyget och konstaterade att Vikar var satt på grund utanför Simrishamn för upphuggning och att hon numera var fullständigt nedbruten av sjön. Hon får därför anses upphuggen. Hon avfördes som förstörd den 30 november 1944.   

Källor: Kutterepoken, Tjörns båtar, Brittisk skeppslista 1879 – 1907, Gilbert Mayes, Sveriges skeppslista 1923, 1925 och 1927, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka och andra berörda församlingar.

Viking                                                                                           Registreringsnummer 3974

Galeasen Viking byggdes av skeppsbyggmästare Gustaf Olofsson i Skåpesund på Orust 1895. Hon byggdes för fiske, i ek och fur, för de tre bröderna Axel Leonard Kristensson, Theodor Julius Kristensson, och Albert Teodin Kristensson samt Johan Olsson och Axel Andersson, alla från Björholmen.

Hon såldes den 5 februari 1902 för 2 475 kronor till Martin Johansson i Skärhamn. Den 1 april samma år framgår i registreringscertifikat att han var ensam ägare och själv befälhavare. Han var född i Utäng den 16 oktober 1873 och hans föräldrar var Johan Jonasson och Britta Niklasdotter. De var födda i Utäng 1841 och i Fosseröd 1840. Martin var gift med Adele Charlotta Pettersson som var född på Klädesholmen den 12 juni 1874. De var bosatta på Kroksdalsliden 7. Han anmälde den 18 november 1905 att han sålt fartyget till Aarhus i Danmark. Försäljningen var resultat av att de, liggande vid kaj i Aarhus, blev påseglade av en ångbåt så att fartyget sjönk. Besättningen räddade sig upp på kajen när de såg vad som höll på att hända. Viking fanns i fiskebåtsregistret med distriktsnummer MD36 och MTD232 som Storsjöbåt – galeas med Skärhamn som hemort.

Viking blev bärgad och såld till köpare i Aarhus och i 1907 års danska skeppslista finns hon med som Ane Kirstine från Aarhus med mättalen 34 brt, 26 nrt och 6,4 fots djup i lastrummet. Befälhavare och redare var Carl Marius Sörensen i Aarhus. Fartyget överläts till N Hansen i Aarhus. Han finns i 1915 års skeppslista som redare och befälhavare. Året därpå är en O Sörensen befälhavare. 1917 är N Hansen tillbaka som befälhavare. Redare för fartyget är han till 1920 då försäljning har skett till Jens Rasmusen Pedersen Johansen (så döpt 15/9 1867) i Aerökjöbing. Som befälhavare fanns då en O J Petersen. 1921 är det ny ägare till Ane Kirstine igen. Då tar Hans Martin Christian Bastholm i Middelfaert över fartyget. Han är själv befälhavare fram till 1927 då H P Hansen blir befälhavare. Året därpå heter befälhavaren R P Pedersen. Bastholm redar fartyget till 1932 då Karl Zola Dreyfus Jörgensen Schou i Vejle har övertagit fartyget. Han är den siste redaren för Ane Kirstine i den danska skeppslistan och är med även 1933. Därefter finns inte fartyget med längre.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla – Tore Olsson i Mörrum, Tjörns båtar, Danmarks Skibsliste 1907 – 1933, Slaegt & Data – Dis Danmark, MD-registret, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka och Klövedal.

Viking                                                                                                          Registreringsnummer 4738

Tremastskonaren Viking var byggd 1907 i ek och fur hos skeppsbyggmästare Lars August Hultgren i Oskarshamn. Den 28 maj 1907 utfärdades certifikat för ett partrederi med konsul Herman Emil Johnsson i Höganäs som huvudredare och ägare till 12/44. Befälhavaren, Hjalmar Winstedt i Lerberget, hade 11/44. Övriga delägare var bästeman Gustaf Elof Winstedt i Lerberget med 10/44, Gustaf Peter Gudmundsson 2/44, bruksbokhållare Cornelius Nyman 2/44. Emil Johnsson sålde 2/44 till handlare Karl August Andersson i Plöninge strax efter att partrederiet var bildat. Vid samma tillfälle sålde han 1/88 till Hjalmar Winstedt, 3/88 till Gustav Elof Winstedt och 2/44 till Gustaf Gudmundsson. Gudmundsson sålde i sin tur sin andel till lantbrukaren Gustaf Jönsson i Danhult. Cornelius Nyman som från början ägde 2/44 sålde dessa till Hjalmar Winstedt. Vikings mättal och dimensioner upptas i 1908 års skeppslista till 118,42 brt, 110,69 brt under däck, 99,66 nrt, 27, 72 längd, 7,30 bredd och 2,66 djup.

Efter en kollision 1911 tvingades Viking söka nödhamn i Malmö sedan hon sprungit läck. Den 9 september 1912 noteras att Gustaf Elof Winstedt i Lerberget är befälhavare. Den 31 januari 1918 såldes fartyget till ett partrederi i Skillinge. Skeppare Jöns Olsson var huvudredare med 3/63. Befälhavare var Henrik Månsson med 18/63. Utöver dessa var det ett stort antal partredare med små andelar. Köpeskillingen var 60 000 kronor. Den 2 januari 1923 valdes befälhavarens bror, slaktaren Otto Månsson, till ny huvudredare. Den 12 september 1925 blev Per Olof Karlsson i Skillinge befälhavare. Han köpte 10/63 av förre befälhavarens andelar i fartyget för 2,380 kronor.

Den 9 januari 1931 såldes fartyget till ett partrederi i Skärhamn. De betalade 7 000 kronor för Viking liggande i Oskarshamn. En 70 hk 2-cyl 2-takt tkm, 260 X 310 mm, av märket June Munktell installeras 1931. Enligt skeppslistan var den på 53 hk. Den 12 juni 1931 ommättes fartyget i Oskarshamn till 124,49 brt, 110,69 brt under däck och 93,05 nrt och den 22 juni utfärdades certifikat för fartyget som motor 3-m skonare med sjömannen Alfred Pettersson i Skärhamn som huvudredare. Befälhavare var Fritiof Ragnvald Pettersson och övriga partdelägare var Isak Reinhold och Karl Alban Isidor Pettersson.

Det var fadern som var huvudredare och hans tre söner som var medredare. Samtliga delägare hade 1/4 vardera i fartyget. Alfred Pettersson var född i Utäng den 16 juli 1871. Hans föräldrar var Petter Berntsson och Britta Hansdotter. De var födda i Utäng 1842 och i Kroksdal 1841. Alfred var gift med Inger Johanna Pettersdotter som var född i Skärhamn den 17 december 1869. De bodde på Kroksdalsliden 14. Sönerna Fritiof, Isak och Alban var födda den 6 april 1905, 10 september 1910 och den 7 mars 1904. De var ogifta och bodde på Kroksdalsliden 14.

När Viking befann sig på resa mellan Danzig och Helsingborg med kollast grundstötte hon den 11 oktober 1932 vid Mön i Danmark i disigt väder. Hon blev lossdragen dagen efteråt av bärgningsångare och orsaken angavs vara det disiga vädret. Den 20 oktober 1941 sprang hon läck och sjönk vid Sprogö i Stora Bält. Vid den därpå följande utredningen framgår av sjötekniske konsulentens memorial att Viking, på nedresan från Hudiksvall, skulle ha kolliderat i Kalmarsund med motorseglaren Henrik av Sandvik. Viking fick en del allvarliga skador, bogsprötet blev avbrutet vid stäven, yttre stävföljaren blev krossad och brädgången på babords bog blev intryckt.

Fotografiet, från Tjörns båtar, föreställer tremastskonaren Viking som hade Skärhamn som hemort 1931 -1941.

Fartyget reparerades provisoriskt i Kalmar och fick sjövärdighetsbevis under förutsättning, att man från lossningsorten avgick till hemorten i barlast. Istället intog befälhavaren en, av allt att döma, alltför stor last kol från Lübeck till Halmstad. Bästemannen hade inte behörighet, och en man lämnade fartyget i Lübeck på grund av oenighet mellan delägarna. Befälhavaren avgick från Lübeck med ett underbemannat fartyg som inte var i sjövärdigt skick. Att inget grund skulle ha funnits i närheten av fartyget är missvisande. Fartyget kan mycket väl ha haft en grundstötning på bankarna norr om Vresen i Stora Bält. Det förefaller därför anmärkningsvärt att befälhavaren, om han ankrat 4’ syd Sprogö, valt den djupaste och minst skyddade ankarplatsen för nordvästliga vindar i hela Stora Bält. Enligt telegram från den svenska beskickningen ligger vraket istället sjunket på 36 meters djup vid Vresens Rev och inte 4’ syd Sprogö som befälhavaren uppgivit. (Här slutar utdraget från sjötekniske konsulentens memorial).

Sprogö ligger i Stora Bält och används numera som förbindelselänk i broförbindelsen över Bältet. Vresen ligger SSV Sprogö på ca 6-7’ avstånd.

Viking såldes av Gbg och Bohus Läns Ömsesidiga Försäkringsförening och Bohusläns Sjöassuransförening genom F:a Theo Koch & Co i Köpenhamn den 13 och 15 december 1941 till skepparen Harald Flyvbjerg i Nyborg och dykaren Gunnar Flyvbjerg i Hirtshals. Hon blev bärgad och vidaresåld i Nyborg den 6 juli 1942 till grosshandlare Sofus Emanuel Johannes Nielsen i Odense och köpman Hans Ove Petersen i Nyborg. Fartyget döptes då om till Nauta. Reparationen ägde rum hos Jörgen Ring Andersen i Svendborg varpå nytt certifikat utfärdades den 8 oktober med mättalen 118,10 brt och 89,77 nrt. Dimensionerna angavs till 28,94 längd, 7,31 bredd och 2,60 djup och motorn, en 2-cyl 2-takt tändkulemotor från June Munktell, uppgavs vara på 64 hk.

Enligt SST 1942-48 uppmanade Kommerskollegium Landsfiskalen i Lysekils distrikt att instämma befälhavaren Fritiof Pettersson till domstol och yrka ansvar för att han genom vårdslöshet och försumlighet vållat förlisningen. I SST 1943-19 meddelas att ett ovanligt skarpt yttrande framställts den 5 maj vid Kvistrumstinget i Munkedal. Fritiof Pettersson åtalades av sjöåklagaren, som begärde att han skulle fråntas rätten att vidare föra befäl över fartyg. Försäkringsbolagen yrkade att få ut 30000 kronor av befälhavaren eller vad som utgivits av bolagen till följd av förlisningen. I SST 1943-23 uppgavs dock att befälhavaren blivit frikänd. Rätten ansåg det inte styrkt att fartyget inte varit i sjövärdigt skick.

Den 8 juli 1943 utfärdades certifikat för grosshandlare Christian Maersk Brodersen i Esbjerg och fartyget som nu bytt namn till Birthe Brodersen. Köpekontrakt var daterat den 18 juni 1943. Den 21 december 1943 utfärdades certifikat för fabrikant August Dahlberg Hansen Sorö Köpenhamn för fartyget som nu bytte namn till Svend Dahl. Köpeavtal var daterat i Köpenhamn den 23 november 1943. I Danmarks Skibsliste 1944 upptas fartyget som tremastskonaren Svend Dahl, byggd i Oskarshamn 1907 i ek och fur av Lars August Hultgren. Mättal och dimensioner anges till 118 brt, 108 brt under däck, 11 rt maskinrum, 17 rt manskapsutrymmen, 90 nrt, 212 tdw, 94.90 fots längd, 24.0 bredd och 8.5 fots djup i lastrummet. Motorstyrkan uppges till 105 hk och ägare är August Dahlberg Hansen i Sorö med Köpenhamn som hemort.

I SST 1944-51 meddelas att befälhavaren på Viking, Fritiof Pettersson, hos Kungl Maj:t anhållit om ersättning med 716 kronor för sina direkta utlägg på grund av åtalet mot honom. Han betecknar den av sjötekniske konsulenten gjorda utredningen, på vilken åtalet följt, som i högsta grad bristfällig.

Fartyget kolliderade, den 24 augusti 1945, med ett undervattenshinder och sjönk, på resa mellan Vejle och Nyköbing Falster, strax N om Vejrö fyr i Smålandsfarvandet. I Naestveds Tidende den 27 augusti stod att förlisningen kostade 3 människor livet. Den förlista skonertens livbåt hade drivit iland på Enö med liket av lättmatrosen Mogens Petersen från Rönne på Bornholm. Denne hade tillsammans med befälhavaren, Rasmusen från Langeland, och matrosen Erik Holmgren tagit sig upp i livbåten. I det hårda vädret slog livbåten runt och två man försvann i djupet medan den tredje hittades död i livbåten. Tullbåten från Kragenaes tog upp styrmannen och en jungman och förde dem till Lolland där de kunde berätta om förlisningen. Vraket hittades många år senare av amatördykare, på det ställe som angivits ovan.

Källa: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Medlemmar i Klubb Maritime och sjöfartsforumet Fallrepet, Tjörns båtar, Sveriges skeppslista 1908, 1917, 1923, 1925,1927,1929, 1931, 1933 och 1935, Danmarks Skibsliste 1944 och 1946, Dispaschmål och sjöförklaringar 1911 – 1947, Dansk Söulykke-statistik, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka.

Vindy 
Registreringsnummer 5510

Samma skeppsbyggmästare vid Gullmarsfjorden som byggde Runa och Sally byggde också galeasen Vindy 1913. Det var Olof S Olsson i Studseröd som byggde den i ek på beställning av Olof Albin Olausson i Skärhamn. Bilattest utfärdades den 5 juli. Olausson sålde den 11 juli hälften i fartyget till Karl Hilmer Pettersson i Skärhamn. I det partrederi som bildades med dessa två hälftendelägare var Karl Pettersson huvudredare och Olof Albin Olausson fartygets befälhavare. I mätbrev av den 12 juli redovisas Vindy med 56,26 brt och 39,99 nrt. I mätbrev av den 22 mars 1916 benämns fartyget som motorgaleas med 22 hk motor, 54,42 brt och 37,10 nrt. Karl Pettersson övertog befattningen som befälhavare den 28 december 1916. I 1917 års skeppslista framgår fartygets mättal och dimensioner med 54,42 brt, 52,83 brt under däck, 37,10 nrt, 17,40 längd, 6,34 bredd, 2,31 djup och 3,8 meters djupgående. Enligt skeppslistan 1955 var hennes lastförmåga 100 tdw.

Olof Olausson var född i Skärhamn den 12 mars 1876. Hans föräldrar var Olaus Olsson och Kristina Berntsdotter på Tvärgatan 4. De var födda i Röd 1846 och i Toftenäs 1849. Olof Albin gifte sig med Alma Charlotta Pettersdotter som var född i Kroksdal den 16 september 1878. De bosatte sig på Skansvägen 15. Karl Pettersson var född i Kroksdal den 25 april 1888 som bror till Alma Pettersdotter som var gift med Olof Albin. Deras föräldrar var Petter Hansson och Paulina Kristina Andreasdotter i Kroksdal. De var födda i Kroksdal 1843 och Rönnäng 1848. Karl Pettersson var sedan 1920 gift med Alma Olivia Olausdotter som var född i Nötsäter den 15 juni 1889. De köpte senare gård i Toftenäs vilken de så småningom bytte mot en gård i Kroksdal.                                                                                                   

Den 23 januari 1919 anmäldes att Vindy sålts och numera tillhör partrederiet Handelsbolaget S Olssons Söner i Timmernabben. Handelsbolagets andel var 8/15. De övriga delarna ägdes av fil kand. Arvid Fredrik Settman 1/15, kassör Torsten Axel Theodor Settman 1/15 och befälhavaren, skeppare Per Emil Löfström i Timmernabben 5/15. I intyg från den 17 februari 1919 uppges att köpeskillingen var 31 500 kronor.

På resa mellan Oxelösund och Vejle med last av tackjärn den 17 maj 1919 grundstötte Vindy i Grönsund mellan öarna Falster och Mön i Danmark. Under hård pålandsvind, som började när man befann sig söder om Mön, kom fartyget ur kurs och grundstötte. De kom snabbt loss men var svårt läck och hade förlorat rodret. Besättningen gick i livbåten och räddade sig iland innan fartyget sjönk (Utdrag från Stubbekjöbing sjörätt 22 maj 1919).

Nytt certifikat den 11 april 1921 meddelar att motorgaleasen Vindy tillhör skeppare Karl Gustav Albin Johansson i Källvik, Västerviks kommun med Loftahammar som hemort. Johansson var ensam ägare och själv befälhavare. Han hade köpt Vindy för 26 000 kronor den 26 mars samma år. På resa från Oxelösund till Ronneby med last av tackjärn strandade fartyget den 28 september 1921 utanför Mönsterås i sydvästlig hård bris med mindre god sikt. När de befann sig utanför Pataholm i Kalmarsund tilltog vinden i styrka, varför man vände nordvart för att söka skydd i inloppet till Mönsterås. Fartyget gick då på grund men lyftes av sjön åter av grundet. Lots tillkallades och med hjälp av deras motorbåt fördes fartyget in i skyddat läge och sattes på land. Vindy hade vid grundkänningen sprungit läck och pumparna räckte inte för att hålla henne läns. Löskölen slets bort och kölen krossades vid grundstötningen. Vid sjöförklaringen i Kalmar Rådhusrätt den 10 oktober fastställdes orsaken till olyckan bero på att befälhavaren inte tillräckligt kände farleden för att utan lots navigera i ogynnsam väderlek. 

Bilden, från Tjörns båtar, föreställer galeasen Vindy. Hon var byggd på Studseröd. Skärhamn var hemort från byggnationen 1913 till 1919.

Nytt certifikat den 11 april 1921 meddelar att motorgaleasen Vindy tillhör skeppare Karl Gustav Albin Johansson i Källvik, Västerviks kommun med Loftahammar som hemort. Johansson var ensam ägare och själv befälhavare. Han hade köpt Vindy för 26 000 kronor den 26 mars samma år. På resa från Oxelösund till Ronneby med last av tackjärn strandade fartyget den 28 september 1921 utanför Mönsterås i sydvästlig hård bris med mindre god sikt. När de befann sig utanför Pataholm i Kalmarsund tilltog vinden i styrka, varför man vände nordvart för att söka skydd i inloppet till Mönsterås. Fartyget gick då på grund men lyftes av sjön åter av grundet. Lots tillkallades och med hjälp av deras motorbåt fördes fartyget in i skyddat läge och sattes på land. Vindy hade vid grundkänningen sprungit läck och pumparna räckte inte för att hålla henne läns. Löskölen slets bort och kölen krossades vid grundstötningen. Vid sjöförklaringen i Kalmar Rådhusrätt den 10 oktober fastställdes orsaken till olyckan bero på att befälhavaren inte tillräckligt kände farleden för att utan lots navigera i ogynnsam väderlek.

Vindy avfördes från registret i oktober 1921 men återfördes efter reparationer i maj 1922. Då utfärdades nytt certifikat den 16 maj för partrederiet skepparen Karl Gustav Albin Johansson i Källvik med Loftahammar som hemort. Johansson var delägare med 2/3 och själv befälhavare. Fiskaren Klas Erik Klasson i Loftahammar ägde 1/3 som han hade köpt av Johansson för 8 000 kronor. Den 20 mars 1928 sålde de Vindy för 10 500 kronor till partrederiet, skepparen Gustav Rudolf Andersson i Södvik Borgholms kommun. Vindy fick då Sandvik som hemort. Gustav Andersson ägde 2/3 i fartyget och var befälhavare ombord. Hans bror, lantbrukaren Karl Albert Andersson i Persnäs by, ägde 1/3.

Den 22 december 1938 utbröt brand ombord på Vindy under resa från Valdemarsvik till Oskarshamn. Fartyget fick överges av besättningen och sades ha strandat och blivit vrak. Detta tycks dock inte vara helt riktigt för den 21 januari 1955 anmäldes, av dödsboet efter framlidne Gustav Andersson, att änkefru Klara Viktoria Andersson är huvudredare i partrederiet. Den 15 augusti samma år meddelades att Vindy sålts för 2 000 kronor och den 20 augusti att fartyget sålts till köpman Elis Wilhelm Folke Bengtsson i Södertälje. Detta köp transporterades på Thorvald Rubin i Södra Stavsunda (ö i Stockholms skärgård sydväst om Möja) enligt anmälan den 21 mars 1956. Vindy finns inte med i skeppslistan efter 1955. Den 21 augusti 1956 anmäldes att fartyget är nedriggat, motorn nedskrotad och att hon numera används som affärslokal.

Fram till 1960 gjordes ett flertal försäljningar. I oktober det året låg hon övergiven vid Alvik under Tranebergsbron i mycket dåligt skick och ombyggd till lustfartyg. 1962 anmäldes att hon numera var pråm. Fram till den 14 april 1969 gjordes ytterligare anmälningar om försäljningar men den 14 april anmäldes att Vindy var upphuggen. Hon avfördes från registret samma år.          

      

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Svenska seglare och motorseglare, Tjörns båtar, Sveriges skeppslista 1917, 1923, 1925, 1927, 1929, 1931, 1933 och 1935, Ölands Järnvägar & Skutor, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka. 

Zenitha                                                                                                         Registreringsnummer 7121

Tremastskonaren Zenitha byggdes 1916 i ek och fur av Hans Christian Nielsen i Marstal och blev döpt till Elisabeth. Bilbrevet är utfärdat den 29 februari 1916. Hon byggdes för Erik Boye Kromann i Marstal och hade i 1917 års skeppslista mättalen 217 brt, 190 nrt och 11.5 fots djup. Befälhavare var Kristen Hansen Grooth och hennes hemort var Marstal.

Den 25 april 1917 stacks Elisabeth i brand av en tysk ubåt ca 100 distansminuter från Irlands kust under resa från New Brunswick i Canada till Cardiff i England med 89 std trälast. Hon hade avgått från New Brunswick den 15 mars och befann sig ca 100 distansminuter V om Irland när hon klockan 6 på eftermiddagen den 25 april uppbringades av en tysk ubåt som gav order om att Elisabeth skulle överges. Strax därefter blev hon stucken i brand och beskjuten. Besättningen som hade lämnat fartyget försökte gå ombord igen när ubåten försvunnit. Hon flöt på lasten men det var omöjligt att släcka elden. Fartyget övergavs och besättningen togs upp av ett engelskt patrullfartyg den 28 april som landsatte dem i Milford Haven dagen därpå. En engelsk trålare tog fartyget under bogsering till engelsk hamn. Hon blev där liggande med brittisk flagg och nerbränd till vattenlinjen. Sjöförklaring hölls i Swansea den 2 maj och sjöförhör i Köpenhamn den 19 maj. Efter anmälan från rederiet den 16 juni ströks hon ur registret den 25 juni 1917 som krigsförlist. Under tiden i England hade hon engelsk ägare men var aldrig införd i det brittiska registret. I december 1919 såldes hon till partrederiet Hans Nielsen i Rudköbing som reparerade henne.

I Danmarks Skibsliste 1921 redovisas samma mättal som innan branden samt 360 tdw. Hemort för fartyg och huvudredare var Rudköbing. I 1922 års skeppslista är J S Hansen befälhavare och i 1923 års skeppslista är Intresentselskabet Hans Nielsen i Rudköbing redare. Den 24 juli 1923 då Elisabeth, i barlast, var på resa från Rudköbing till Norrköping grundstötte hon klockan 5 på eftermiddagen vid Lilla Alhällen i Arkö skärgård, Misterhults socken. Man kom loss dagen därpå klockan 12.30 på förmiddagen. Vid olyckstillfället rådde byigt väder. 

Elisabeth såldes den 10 maj 1924 för 61 500 danska kronor till ett partrederi i Råå med Adolf Reinhold Råwall som huvudredare. Vid ommätning den 22 maj samma år var hennes mättal 211,49 brt och 181,38 nrt. Av certifikat vid registrering den 17 juni framgår att skonertskeppet Zenitha tillhör partrederiet, skeppsredare Adolf Reinhold Råwall i Råå. Han ägde själv 3/65. Befälhavaren, skeppare Ferdinand Bengtsson i Råå, hade 34/65, sjökapten Oskar Risberg i Skillinge 1/65, sjökapten Anton Bengtsson i Skillinge 4/65, sjökapten Frans Emil Olsson i Brantevik 1/65, skeppare Johan Vilhelm Bengtsson i Brantevik 2/65 och skeppare Nils Viktor Bengtsson i Brantevik 2/65. Därutöver fanns det ytterligare 14 delägare med mindre andelar. I 1925 års skeppslista finns Zenithas mättal och dimensioner upptagna med 211,49 brt, 198 brt under däck, 181,38 nrt, 32,5 längd, 8,10 bredd, 3,49 djup och 3,6 meters djupgående.     

Den 29 juni 1931 intygade AB Holms Skeppsvarv i Råå att de installerat en 2-cyl June Munktell på 112 – 120 hk i Zenitha. Det var hennes första motor. Befattningen som befälhavare växlade därefter mellan bröderna Ferdinand Bengtsson och Anton Bengtsson. På resa mellan Hamburg och Stockholm med olja den 18 oktober 1934 kolliderade hon med ångaren Bohema vid Brunnsbüttelslussen i Kielkanalen. Bohema ankrade plötsligt upp framför dem utan att de kunde få stopp i tid. De uppkomna skadorna blev ovanför vattenlinjen så att resan kunde fortsätta. Man bytte motorn den 17 mars 1943 till en Bolinder Munktell på 145 hk. Adolf Reinhold Råwall avled den 21 maj 1945. Hans son, Emil Romanus Natanael Råwall, blev då huvudredare i hans ställe. Anmälan om detta inlämnades den 23 december 1946.

Henning Natanael Bruse i Råå blev befälhavare på Zenitha den 21 juni 1947. Under hans befäl och 6 mans besättning sjönk fartyget den 1 juli 1947 då de var på resa från Oxelösund till Stettin med last av järnmalm. När de befann sig i Kalmarsund djupränna tvärs inloppet till Kalmar blev de påseglade av ångaren Ligur av Helsingborg. Väderförhållandena var vid tillfället vindstilla med smul sjö och god sikt. Zenitha gick till botten på fem minuter. Fartyg och besättning blev bärgade och Zenitha kom åter i fraktfart. Den 23 mars 1948 fick hon certifikat med partrederiet lotsförman Emil Romanus Natanael Råwall i Råå som ägare och Ferdinand Bengtsson i Råå som befälhavare.

Zenitha såldes den 5 februari 1949, på offentlig auktion i Vallåkra för 175 000 kronor, till ett partrederi i Skillinge med Nils Edvin Thorsson som huvudredare och befälhavare. Även i detta Skånerederi var det många delägare. Nils Edvin Thorsson hade själv 75/180 i fartyget. De övriga delägarna var sjömannen Nils Evald Thorsson med 25/180, sjökapten Olof Bernhard Thorsson 30/180, sjökapten Johan Hjalmar Thorsson 10/180, sjömannen Jan Erik Thorsson 5/180, skeppare Malte Torvald Thorsson 15/180, advokat Algot Eriksson 3/180, sjökapten Herman Reinhold Lundgren 2/180, sjökapten Per Henriksson 1/180, direktör Finn Lennart Samuel Ekström 2/180, disponent Stig Olof Ingemund Ekström 2/180, alla bosatta i Skillinge. Dessutom var skeppsredare Anders Hemfrid Thorsson i Djupekås delägare med 5/180, fru Selma Lovisa Ingemansson i Simrishamn 4/180 och järnvägstjänsteman Karl Johan Hallin i Simrishamn 1/180. I skeppslistan 1955 anges Zenithas mättal till 234 brt, 170 nrt och 335 tdw.

Tremastskonaren Zenitha, sedan mesanmasten tagits bort. Hon hade Skärhamn som hemort från 1957 till förlisningen 1959.

Den 23 februari 1957 anmäldes att Zenitha fått Skärhamn som hemort. Hon såldes med köpebrev den 27 februari till partrederiet Johan Adolf Hermansson på Flatholmen. Delägare i fartyget var hans båda söner John Olle Hilding Hermansson och Knut Verner Gotthard Hermansson. Fadern var huvudredare och den äldste sonen John befälhavare. Köpeskillingen var 110 000 kronor och delägarna hade lika stora andelar. Johan Hermansson var född i Skärhamn den 13 augusti 1899 som son till Herman Olsson och Anna Britta Andreasdotter. De var födda i Häle den 21 maj 1856 och i Södra Bäck den 15 juni 1857. Johan var gift med Olga Johanna Kornelia som var född på Flatholmen i Klädesholmen den 17 december 1898. De bosatte sig på Flatholmen. Sonen John var född på Flatholmen i Klädesholmen den 4 mars 1932. Han var ogift och bodde senare på Nötsätersvägen 1 i Skärhamn. Sonen Knut var född på Flatholmen den 27 april 1937. Han gifte sig med Lisbeth Linnéa som var född i Karl Johans församling i Göteborg den 9 november 1943. De bodde på Nötsätersvägen i Skärhamn.     

Under befäl av John Hermansson och med totalt fyra mans besättning gick Zenitha på grund vid Kungens fyr natten mellan den 2 och 3 december 1959. De hade lastat 330 ton gödning i Landskrona och avgick den 1 december med full last mot Göteborg. Man gick på vägen in till Helsingborg för dåligt väder och fortsatte dagen därpå klockan 13. Påföljande natt, den 3 december klockan 01.30, passerade de Lillelands fyr (som ligger någon distansminut öster om Nidingen) i farleden öster om fyren och såg då tydligt fyrarna Hallands Svartskär och Kungen. Befälhavaren hade tidigare överlämnat befälet till bästemannen. Klockan 02.05 passerades Hallands Svartskär varefter fartyget framfördes i östra kanten av Kungens vita sektor tills Hallands Svartskärs fyr syntes vit akterut. När bästemannen såg de fyra radiomasterna vid Onsala Sandö antog han att de passerat grundet Gateberget och fortsatte i Hallands Svartskärs vita sektor på ungefär nordlig kurs. När Kungens fyr var mycket nära och Hallands Svartskärs sektor akterut i regndiset fortfarande uppfattades som vit, gav bästeman order om att gira styrbord. Giren hann knappast påbörjas förrän fartyget i full fart rände på 1,7-metersgrundet som ligger ett hundratal meter ONO om den nordligaste delen av klippan som Kungen står på. I efterhand framstår det tydligt att fartyget kommit över i Hallands Svartskärs gröna sektor fastän bästemannen fortsatt att uppfatta sektorn som vit.

Maskinen stoppades omedelbart men fartyget stod hårt på grund och var kraftigt läck. Då de ansåg att inget kunde göras för fartyget gick de fyra i besättningen i livbåten för att ro till Valö fyr, en sträcka på ungefär 7 distansminuter. Efter en timma blev de upptagna av motortankern Taros, varefter besättningen med tillkallad lotsbåt fördes till Göteborg. Fartyget blev vrak och avfördes från registret 1960. Enligt Riksantikvarieämbetet så uppger Sjöfartsmuseet i Göteborg att Zenitha ligger på 5 meters djup. Enligt en annan dykrapport ligger hon på 11 meter. 

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Svenska seglare och motorseglare, Tjörns båtar, Danmarks Skibsliste 1917, 1921 – 1924, Sveriges skeppslista 1925, 1927, 1929, 1931, 1933 och 1935, Lloyds Register 1930 – 1945, Riksantikvarieämbetets Fornsök 925:008 och 332, Råå Museum - Museitidningen, Europeana Zenitha – förlisningsuppgift 11960 och fartygs-/båtlämning 3346, Dansk Söulykke – statistik 1917 och 1923, Eniro sjökort, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka och Klädesholmen.

Ziba                                                                                              Registreringsnummer 8256

Motorgaleasen Ziba byggdes i ek och fur vid AB Holms Skeppsvarv i Råå 1938. Idof Emil Holm var skeppsbyggmästare och han satte in en 50 hk motor från början för Hugo Martin Wirén i Kalmar som beställt fartyget. Han var huvudredare och hälftenägare för partrederiet där hans bror, Rudolf Olof Bertil Wirén, ägde den andra hälften. I beställningskontrakt av den 16 november 1937 överenskoms att varvet skulle bygga båten för 23 500 kronor med leverans den 10 april 1938. Mätbrev utfärdades den 29 mars med 72,64 brt och 47,56 nrt. Bilattesten är daterad den 9 april. I registreringscertifikat den 12 april framgår att Harald Julius André Lorentzon i Kåremo Kalmar var befälhavare.

Den 4 februari 1939 blev Rolf Georg Georgsson i Söderåkra befälhavare men den 19 april var Lorentzon tillbaka på den befattningen. Med Lorentzon som befälhavare och på resa från Oxelösund till Gdynia med salt fisk 20 – 23 december 1939 råkade Ziba ut för en svår storm.  När de befann sig utanför Gdansk blev de på grund av det hårda vädret tvungna att vända och länsa undan mot Visby. Fartyget fick skador på rigg och motor och fick söka nödhamn i Visby. Lasten var då lämpad överbord. Ziba bogserades senare till Kalmar för reparation.

Lorentson avlöstes den 1 oktober 1940 av en Erik Vilhelm Karlsson i Kalmar. Karl Gustav Lorentzon i Ryssby socken, bror till Harald Julius André, blev befälhavare den 25 april 1942 fram till den 9 oktober 1945 då Erik Vilhelm Karlsson tog över igen för en månad. Den 8 november samma år var Karl Gustav Lorentzon tillbaka. I 1945 års skeppslista anges mättal och dimensioner med 74,69 brt, 47,63 nrt, 125 tdw, 21,63 längd, 6,16 bredd, 2,31 djup och 2,8 meters djupgående. Motorn var då fortfarande på 50 hk men blev året därpå ökad till 60 hk. Bertil Åke Ivan Mattisson från Persnäs i Borgholms kommun blev befälhavare den 26 augusti 1948. Han var den sista av Zibas befälhavare innan hon såldes.

2 november 1949 tecknades köpebrev om försäljning för 48 000 kronor till ett partrederi i Skärhamn med tre delägare. Anmälan om överlåtelsen inlämnades den 21 november. Robert Samuelsson var huvudredare och ägare till en tredjepart. De andra delägarna var Johan Erland Hansson och Sven Hugo Hansson som också hade en tredjedel vardera. Erland och Sven var bröder och födda i Skärhamn den 19 mars 1920 och den 6 augusti 1921. Robert Samuelsson var deras farbror och född i Skärhamn den 20 juni 1890. Han var gift med Elemina Kristina Hansson som var född i Skärhamn den 27 september 1892. Hon blev senare samhällets barnmorska. Robert var son till salteriidkaren Samuel Eliasson och Inger Johanna Rutgersdotter. Dessa var födda i Säby 1841 och i Utäng 1852 och bodde på Dalgatan 1, vilket senare överläts till sonen Robert. Erlands och Svens föräldrar var Johan Hilmer Hansson och Klara Justina Samuelsdotter. Dessa var födda i Skärhamn 1887. Klara Justina var bror till Robert och Johan var bror till Elemina. Erland var ogift och bodde på Blåsarliden 8 och senare på Storgatan 14. Han var fartygets befälhavare. Sven gifte sig med Astrid Inez Margaretha Olofsson som var född i Toftenäs den 20 juli 1929. De bodde på Blåsarliden 8.

De sålde Ziba den 7 april 1952 till Karl Johannes Kristian Jensen i Rönne på Bornholm för 54 000 kronor. I 1953 års skeppslista är motorn bytt till 104 hk. Mättal och dimensioner är redovisade med 77 brt, 46 nrt, 125 tdw, 70,9 fots längd, 20,2 bredd och 7,7 fots djup. Jensen behöll namnet på fartyget men riggade i april 1957 om henne till motorjakt och tog bort mesanmasten. Den 17 juli 1961 såldes hon till Ludvig Johannes Hansen i Rönne som redan den 24 juli överlät henne till partrederiet Tage Lund Nielsen i Köpenhamn. Delägare var även Niels Chr. Nielsen i Köpenhamn. Hon skall då ha blivit ändrad till stenfiskefartyg, något som inte framgår av skeppslistan. Köpenhamn blev hemort. Från 1965 är hennes mättal i skeppslistan 75 brt och 23 nrt. Längden anges till 72,4 fot.

Hon såldes därefter till seminarielektorn Hans Peter Lindgren i Köpenhamn den 27 maj 1971. Han döpte om henne till Peter Pan och skulle använda henne som lustfartyg. En ombyggnad som påbörjades blev aldrig slutförd. Lindgren sålde istället fartyget den 6 maj 1974 till Tony Chapman i Nuneaton Warwickshire England. Peter Pan blev då omdöpt till Zebu. En annan källa för gällande att Nick och Jane Broughton var de engelska köparna. Zebu blev omtacklad till Bermuda ketch och användes för charter fram till 1984. Då blev hon engagerad i fyra år till ett ungdomsprojekt över hela världen i något som kallades Operation Raleigh. Zebu seglade från England och besökte 41 länder i alla världsdelar och var borta i 4 år. Under den tiden hade man seglat 69 000 sjömil när man kom tillbaka 1988. Fartyget bytte ungdomar var tredje månad och totalt hade 346 ungdomar varit med. Zebu omtacklades till råsegelskonare (brigantin) innan avresan vilket ansågs vara en bättre rigg i passadvindarna för de farvatten som hon skulle besöka. Hon förärades med bild på frimärke i Solomon Islands 1986 samt Jersey och Gibraltar 1988.

Den översta bilden föreställer Ziba som lastdragare med sitt ursprungliga utseende som galeas. På den nedre bilden är hon omtacklad till brigantin och omdöpt till Zebu. Hon hade Skärhamn som hemort 1949 – 1952. Bilderna är från boken Svenska seglare och motorseglare och The Mersey Heritage Trust hemsida.

Hon såldes därefter till seminarielektorn Hans Peter Lindgren i Köpenhamn den 27 maj 1971. Han döpte om henne till Peter Pan och skulle använda henne som lustfartyg. En ombyggnad som påbörjades blev aldrig slutförd. Lindgren sålde istället fartyget den 6 maj 1974 till Tony Chapman i Nuneaton Warwickshire England. Peter Pan blev då omdöpt till Zebu. En annan källa för gällande att Nick och Jane Broughton var de engelska köparna. Zebu blev omtacklad till Bermuda ketch och användes för charter fram till 1984. Då blev hon engagerad i fyra år till ett ungdomsprojekt över hela världen i något som kallades Operation Raleigh. Zebu seglade från England och besökte 41 länder i alla världsdelar och var borta i 4 år. Under den tiden hade man seglat 69 000 sjömil när man kom tillbaka 1988. Fartyget bytte ungdomar var tredje månad och totalt hade 346 ungdomar varit med. Zebu omtacklades till (brigantin) råsegelskonare innan avresan vilket ansågs vara en bättre rigg i passadvindarna för de farvatten som hon skulle besöka. Hon förärades med bild på frimärke i Solomon Islands 1986 samt Jersey och Gibraltar 1988.

Efter hemkomsten såldes Zebu och den nya ägaren överlät i sin tur fartyget till Mersey Heritage Trust i Liverpool. Det finns även uppgifter om att en Stephen Rodger köpt fartyget 1980. Han är dock inte nämnd i Operation Releigh. Mersey är namnet på en flod som rinner ut i stadsdelen Merseyside i Liverpool. Fartyget hade sin kajplats i Albert dock som inte längre används av handelsflottan. Hon var en del av stadens ansikte utåt och hon deltog också i alla seglingar för större segelfartyg. Den 4 september 2015 sjönk hon vid sin kajplats av oförklarlig anledning. Bärgningen var klar den 13 oktober och hon håller sedan dess på att återställas till det skick hon hade innan hon sjönk. Under sin tid i England har hon haft Jersey, Southampton, Preston och Liverpool som hemorter. Hennes motor uppges vara en Gardner 6LW på 84 hk.

I januari 2017 överläts fartyget till Tall Ship Zebu CIC efter att dessförinnan ha funnits i Tall Ship Zebu Ldt. Man hoppas kunna återställa fartyget i det skick som hon var innan hon sjönk och man söker ständigt frivilliga för det arbetet. CIC står för Comunity Interest Company. Företaget startades av en skara entusiaster som vill se Zebu segla igen som skolfartyg och där alla intäkterna återinvesteras i fartyget. Zebu ligger numera i Canning Dock Liverpool.    

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Svenska seglare och motorseglare, Tjörns båtar, Sveriges skeppslista 1945, Danmarks Skibsliste 1953 – 1974, Museet för söfart i Helsingör, Chapman Great Sailing Ships of the World, ShipStamps.co.uk, Ocean Cruising Club, Operation Releigh Adventure Challange, Tall Ship Zebu hemsida, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka.

Zita                                                                                                                Registreringsnummer 7297

Zita kölsträcktes 1920 på Vaerft- & Rederiselskabet Svendborgsund AS på Thurö som Vaerftets Löbe Nr 3 för rederi i Köpenhamn. Byggnationen av skrovet fortsatte under 1921 utan att fartyget blev färdigställt. Den 8 februari 1921 registrerades hon på grosshandlare Albert Johannes Julius Svendsen i Köpenhamn som var ensam ägare. Enligt Danmarks Skibsliste var hon byggd på Thurö i Danmark 1923.

Den 2 december 1925 såldes hon till Köpenhamns Handelsbank i Köpenhamn på exekutiv auktion. Banken sålde vidare i samma månad till partrederiet, fabrikör Karl Albert Johansson Dahlgren i Skärhamn. Fartyget var då fortfarande inte färdigbyggt. Köpebrevet på 9 500 kronor upprättades den 6 mars 1926. Delägarna var maskinist Karl Albert Johannesson, skeppare Alfred Hansson, styrman Oskar Bror Herman Olausson med 1/3 vardera och bosatta i Skärhamn. Huvudredare var Oskar Olausson.

Hon mättes i Sverige den 2 juni till 214,45 brt och 165,85 nrt. Samma månad blev hon omdöpt till Zita och samtidigt utrustad med en dansk 3-cyl 2-takt Heramotor på 160 hk vid Marstrands varv. Motorn hade tidigare suttit i den finska tremastskonaren Lännetär som strandade vid Skaboholmen norr om Härön 1924. Lännetär var betydligt större än Zita och mätte 505 brt mot Zitas 214. Karl Johansson Dahlgren utsågs den 8 juli 1926 till ny huvudredare utan att vara delägare. Registreringscertifikat utfärdades den 17 september som 3-mastmotorskonare med ägare enligt föregående stycke. I intyg den 14 februari 1929 framgår att Albert Johannesson och Oskar Olausson sålt sina tredjedelar till Alfred Hansson i Skärhamn och Albert Isidor Eriksson på Flatholmen (ibland nämnd som Ernstsson) för sammanlagt 38 000 kronor. Av anmälan dagen därpå kan man utläsa att Hansson och Eriksson därefter ägde hälften vardera i fartyget. I samma anmälan framgår att till ny huvudredare, utan ägardel, utsetts Ernst Albert Eriksson från Flatholmen i Klädesholmens församling. Han var far till Albert Isidor Eriksson.

Den 11 april 1932 blev Axel Bertram Johansson i Nordvik befälhavare på Zita. Han avlöstes den 23 juli samma år av Bertil Emil Ludvig Rifve från Brunnby i Skåne för tiden fram till den 19 augusti då Johansson kom tillbaka. Enligt skrivelse den 9 mars 1933 var Flatholmen hemort. Den 8 mars 1934 blev Alfred Hansson befälhavare och den 22 i samma månad intygades att Eriksson, samma dag, sålt sin hälft i fartyget till Alfred Hansson för 14 500 kronor. Av certifikat den 3 april samma år framgår att Hansson var ensam ägare och själv befälhavare. Hemorten återgick samtidigt till Skärhamn. Karl Ragnar Alfredsson i Skärhamn blev befälhavare den 8 augusti 1934 till den 27 mars 1935 då Hansson var tillbaka.

Zita hade Skärhamn som hemort mellan åren 1925 och 1935 med en lucka från den 9 mars 1933 till den 8 mars 1934 då Flatholmen var hennes hemort. Bilden är från Digitalt Museum – Bohusläns Museum. Fotot har tagits av SP Pettersson ca 1926.

Zita av Brantevik 1935 - 1959. Fotografen okänd.

En senare bild av Zita under dansk flagg på 1960-talet. Då har hon fortfarande ett beslaget gaffelsegel på förmasten. Fotografen okänd.

Alfred Hansson var född i Skärhamn den 1 mars 1890. Han var gift med Inga Malvina Johansson som var född i Nordvik den 11 mars 1892. De bodde på Bagarliden 12 i Skärhamn innan familjen flyttade till Älvängen i Starrkärrs församling i juli 1931. Alfred var son till August Hansson och Betty Berntsdotter som bodde på Hamngatan 11 innan detta hus revs för vägbygget genom Skärhamn och August som änkeman flyttade till Ankarvägen 7. De var födda i Nordvik 1861 och i Skärhamn 1863. Albert Johannesson var född i Skärhamn den 1 november 1882 som son till Johannes Andersson och Anna Maria Berntsdotter. De var födda i Utäng 1838 och i Lilla Sibräcka 1842. Han var gift med Agda Emilia Pettersdotter som var född i Tjärna den 2 maj 1885. De bodde på Hamngatan 40. Karl Johansson Dahlgren var född i Skärhamn den 14 januari 1899. Han var son till okänd far och Alma Josefina Hermansdotter. Hon var född i Skärhamn 1880. Karl var gift med Jenny Otilia Johansson som var född i Nordvik den 22 april 1901. De bodde på Idrottsvägen 12. Karl Alfredsson var född på Magasinsgatan 7 i Skärhamn den 11 mars 1907. Hans föräldrar var Alfred Pettersson och Paulina Olofsdotter. De var födda i Åseby 1867 och i Kubbale 1877. Han gifte sig med Märta Kristina Karlsson som var född på Koholmen Klädesholmen den 15 augusti 1906. De bosatte sig i Göteborg och senare på Klädesholmen. Oskar Olausson var född i Skärhamn den 20 september 1903 och gift med Helga Otelia Olausson som var född i Skärhamn på samma datum. De bodde på Idrottsvägen 9.  Oskars föräldrar var Olaus Oskarsson från Brevik som var född 1875 och Berta Charlotta Johansdotter som var född i Kärrslätt 1874. Oskar och Helga tog senare Brevik som efternamn.

Zita övertogs den 30 oktober 1935 för 42 500 kronor av partrederiet sjökapten Ivar Artur Martin Brange i Brantevik. Ett stort antal delägare, med tillsammans 96 andelar, ingick i rederiet. Brange, som var huvudredare, hade själv 8 andelar. Befälhavaren, Nils Herman Persson från Brantevik hade 12 andelar. Brantevik blev ny hemort. Efter maskinskada och läckage under resa från Hunnebostrand till Stockholm den 8 december samma år, i närheten av Lille Middelgrunds lysboj i Kattegatt, byttes motorn 1936 till en ny 2-cyl motor på 150 hk av märket June Munktell. Den 16 december 1937 påseglades Zita i Hamburg så att hela babords bog intrycktes till vattenlinjen och bogsprötet gick överbord. Nils Herman Persson var befälhavare till 1955 med undantag av en månad under 1944 då Henry Persson från Skillinge vikarierade. Från den 27 september 1955 var Ragnar Gustav Eliasson från Mjällby Åsa på Listerlandet befälhavare. Han avlöstes den 16 april 1956 av Erik Helmer Persson från Ystad fram till försäljningen till Danmark. I 1945 års skeppslista upptas Zita till 219,6 brt, 173,31 nrt och 350 tdw med motor på 150 hk. Zita kunde lasta 125 standard trävaror.  

Hon såldes på offentlig auktion den 9 mars 1959 för 44 000 kronor. Köpare var Karl Knut Aage Jakobsen i Skaelskör Danmark. I skeppslistan 1960 har hon motor på 142 hk. Det året insattes en 4-cyl Alpha Diesel på 260 hk. Hennes mättal anges till 236 brt, 156 nrt och 350 tdw. Dimensionerna uppges i fot till 119 längd, 25,6 bredd och 11,3 djup. Hemorten uppges vara Skaelskör. 1964 har hon nya ägare och hemorten är ändrad till Lemvig. De nya ägarna är ett partrederi i Lemvig i Limfjorden med Niels Lehman Jensen som huvudredare.

Den 2 april 1967 befann sig Zita på resa mellan Rekefjord i Norge och Lemvig med last av stenmjöl. Klockan 12.40 ca under sydlig kuling upptäcktes vatten i kölsvinet som nådde upp till svänghjulet. Länspump och handpump sattes genast igång men då vattnet fortsatte att stiga påkallades hjälp över radion. Ca kl 17.00 kom räddningsbåt som satte ombord en motorpump och kl 18.00 ca kom bogserbåt till assistans som ca kl 19.00 påbörjade bogsering. Redan ca kl 19.20 stod det dock klart att Zita inte skulle hålla sig flytande varför besättningen på tre man togs ombord på bogserbåten. Ca kl 19.40 sjönk Zita på positionen 16 distansminuter i bäring 293 grader från Hanstholm. Orsaken till förlisningen ansågs bero på att fartyget stampade sig fram i den grova sjön i hård motvind så att läckor uppstod. Zita avfördes från det danska registret samma år.

Källor: Sjömanshusmuseet i Uddevalla - Tore Olsson i Mörrum, Branteviks skeppsregister, båtologer genom forumet Fallrepet, Sveriges skeppslista 1927, 1929, 1931, 1933, 1935 och 1945, Danmarks Skibsliste 1960 – 1967, Dansk Söulykke-statistik 1967, Museet för söfart i Helsingör, Folk och hus i Skärhamn samt kyrkoarkivalier Stenkyrka och andra berörda församlingar